En hel del text

En till Harlequinbok *skämmes*, men tyvärr är den här precis så simpel och tråkig som man förväntar sig att en sådan bok ska vara. Hur den här kom att hamna på New York Times Bestsellerslista förstår jag icke - och faktum är att jag tror att dom ljuger, eller räknar dom in alla som har någon slags prenumration på Harlequin och inte kan välja?

Den faller på detaljerna, de är för många, intrigen förs aldrig framåt och man vill hoppa över sidor. En promenad i en grotta kan försiggå i 10 sidor, och det blir bara trååkigt. Det är en av de där böckerna som man måste läsa ut snabbt, för om man lägger den ifrån sig, glömmer man att man håller på att läsa den.

Själva storyn skulle kunna fungera; två systrar blir kidnappade och bara en återvänder, den andra systerns kropp återfinns aldrig. Systern som kom undan flyttar tillbaka till hemstaden efter många år, och när hon gör det börjar hon få konstiga meddelanden och syner som alla har med den döda, eller försvunna, systern att göra. Och så lägger vi till lite kärlek, en mamma som vill bli vice-president och diverse mordförsök. Men eftersom allt går i sloooow motion så faller intrigen.

Läs icke, och framför allt: lägg inte pengar på eländet.




P.s. jag var inne på Harlequins hemsida för bilden, och där står det att det här är en efterlängtad bok åter i tryck... hmmm

Varje sommar åker jag dit på billiga böcker i snabbköpet, det här är en av dem - en Harlequinbok.... Men till mitt försvar ska sägas att det står New York Times bestseller på den.

Faktum är att den var helt ok, perfekt att läsa i en solstol, under ett parasoll, i trädgården. Att ungarna gömde sig vid varsin dator underlättade. Den är lättläst, lagom detaljerad och med en hygglig intrig. Dessutom blir man faktiskt förtjust i huvudkaraktären.

Boken handlar om en kvinnlig polis (vacker naturligtvis, och tuff, och duktig i kampsport - stereotyp...nääää) Melanie May, som har både en enäggstvilling och en trilling! De föddes alltså samtidigt, men två av dem från samma lilla ägg, alla är dock lika vackra. Melanie upptäcker att någon mördar män som misshandlar sina fruar, men som slunkit genom rättssystemet. Ingen tror henne i början, eftersom mördaren får morden att likna olyckshändelser. Det finns dock en som tror på henne...en alkoholiserad FBI-agent...många stereotyper blir det. Sen är det diverse problem mellan syskonen, med deras barndom (elak far, död mor) och exmän.

Jag hör själv att det inte låter sådär fantastiskt bra, men faktum är att det fungerar. Man blir indragen i intrigen och vill verkligen veta vem den svarta ängeln är, och svaret är inte helt självklart, lite överraskad blev jag faktiskt.

Mer chicklitt, mer perfekt läsning på stranden!

Det här är en debutbok, och jag älskar debutböcker. Det är nästan alltid författarens bästa bok, den som de filat på i åratal innan de vågat lämna in den för granskning, ofta faller de senare. Det här är en bra debutbok, handlingen är enkel men gripande och språket flyter. Man lär lätt känna personerna, både de levande och döda, och man saknar dem när boken är slut.

Boken handlar om 36-åriga Sophie, som förlorat sin man i cancer. Hon faller ihop totalt, och plötsligt är allt i garderoben för litet och hon går till fina jobbet i pyjamas och tofflor. Det är dock ingen bantarbok, hon har kvar kilon när boken slutar - lyckligt naturligtvis. Men, hon tar tag i sitt liv, flyttar, skaffar ny, inte lika fin, karriär, tar emot en trettonårig tjej med kassa hemförhållanden och kommer på rätt köl igen. Det är resan, och hennes känsloliv, som är intressant, även om jag inte känner igen mig i henne.

En charmig bok, väl värd att läsas.

Ganska så exakt 1000 sidor mardröm var det här.... Anledningen är inte berättelsen - den håller, utan språket. Jag är ingen litterär guru, men måste människan försöka skriva så litterärt så att det blir patetiskt högtravande. Dessutom hoppar hon hela tiden mellan olika tidsåldrar, så ibland vet man egentligen inte om vem man läser. Rörigt och prententiöst.

Berättelsen om Signe är egentligen tre böcker i en samlingsvolym; När man skjuter arbetare..., I skuggan av oron samt Från Signe till Alberte - kärleksfullt och förtvivlat. Den första har jag tampats med för flera år sedan, och jag kommer inte ens ihåg om jag kom igenom den - förmodligen inte. Men berättelsen håller som sagt, och den första som egentligen handlar om Signes mamma Hilma, är helt klart den bästa. Bäst för att den är minst rörig, och följer en bestämd mall. Den andra boken är bara en transportsträcka, och den tredje behandlar Signes vuxna, gifta liv, samtidigt som det hoppas fram och tillbaka. I den tredje boken känns influenserna av Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkam tydligt, framför allt då det tidigare hintats om att Signe har homosexuella tendenser. Vill lilla Kerstin månne vara en ny Selma...

Berättelsen då; liten, söt bondflicka (Hilma) gifts bort med sinnesjuk prästson (Sigfrid). Prästsonens föräldrar är väl medvetna om att sonen har en sjukdom som gör det olagligt för honom att gifta sig, men vill lämpa över ansvaret på någon annan, plikttrogen, omedveten. Redan på bröllopsnatten blir Hilma våldtagen så att hon måste tas in på sjukhus för att sys, och maken blir inlåst på psykiatriskt sjukhus i månader. Boken kommer sedan att handla om Hilmas liv med Sigfrid, och om hur deras enda barn, Signe, påverkas av Arvet.

Det här är definitivt ingen ligga-på-stranden-bok. Här krävs koncentration för att få bukt med den röriga texten. Men, återigen, berättelsen håller.

Jag vet inte varför jag fortsätter läsa Fossums böcker då och då, jag blir lika irriterad varje gång. Hur kan hon ha blivit en så känd författare? Det övergår mitt förstånd. Det är seeegt, det är invecklat, det är dåligt med känslor och hon försöker fånga inlevelse på ett så platt sätt att det bara blir så man sitter och skruvar på sig för att man vill att människan ska komma till sak någongång. Förutsägbarheten är enorm.

"Svarta sekunder" gavs ut 2002 och ändå är den på sätt och vis högaktuell. En tioårig flicka ska cykla ner till kiosken och komma hem efter en kvart, men timmarna går och blir till dagar och veckor. Hon försvinner på en av sina första turer med nya cykeln - känns scenariot igen..?

Tyvärr, det står ett par Fossum och väntar på mig i bokhyllan men nej. Jag hoppar över dem och återvänder _inte_.  Livet är för kort för att ägna några timmar till Fossums böcker, det är väl i stort sett det jag får med mig med den här.

Är föregångaren till "Känn pulsen slå" som jag skrev om i det allra första inlägget här på bloggen. Den var riktigt riktigt bra, tyvärr, eller märkligt nog, är "Vingklippt ängel" inte på långa vägar så bra. Jag lånade "Vingklippt..." på biblioteket, och att det är en EMO-bok behöver man inte tveka en sekund på. Det kan man bara bläddra förstrött bland sidorna för att se; en vältummad bok där citat är understrukna med blyerts och kommentarer är skrivna med olika handstilar. På någon sida finns även spår av blod, och det är mer detta än bokens innehåll som gör att den blir så verkligt läskig :(

Visst är det en oerhört tragisk och fruktansvärd livssituation som Pålsson skildrar och delar med sig av, men vad som inte får förglömmas är att hon beskriver kärlek och värme på ett sätt som jag faktiskt funderar på om hon ser själv. Jag ser det, och jag hoppas många med mig gör det och kan skicka tillbaka det i tanken till den här fantastiska tjejen!

Berny Pålsson ser jag verkligen fram emot att läsa mer utav, för denna unga kvinna har en sådan författartalang! Hon kommer att bli något stort hoppas och tror jag,  jag vill verkligen veta framöver hur det går för henne, och jag håller mina tummar att demonerna låter henne vidareutveckla detta skrivande.

Är en psykologisk thriller och en skildring av den ödeläggelse ett föräldraskap kan leda till. Så står det i slutklämmen på baksidan och just så är det. Som vanligt i Jungstedts böcker är kommissarie Knutas och journalisten Johan Berg huvudpersonerna och Gotland är arenan för dåden. OCh som vanligt är Jungstedts böcker inga mästerverk vad gäller skrift, men i min skalle och utifrån mina erfarenheter sett fastnade den här boken och kändes inte alls otäck någonstans utan mer ett "jahapp, är det så här det kan gå?".

I stora drag skildrar boken en kvinna som levt som ensamstående försörjare till tre barn och som inte behandlat sina barn särskilt väl. Det finns även ett fosterhemsplacerat halvsyskon med i bilden så inalles finns fyra avkommor.

Kvinnan blir på olika sätt utsatt för mordförsök, och ett annat mord föregår dessa. Man har listat ut vem förövaren är när mer än halva boken är kvar, så lite tråkigt är det just därför, men det finns parallella historier om barn och föräldraskap och andra våldsbrott som går vid sidan av, och det är nästan dessa som gör handlingen mer intressant. Tyvärr får Jungstedt inte ihop alla lösa trådar utan slutet känns mer som ett hafsverk, eller är det kanske meningen att man med spänning ska vänta in nästkommande bok i serien? Vad vet jag.

Oavsett så rekommenderar jag "Den mörka ängeln", men det är inte på grund av annat än för att få en sorts förförståelse för andra människors uppväxtförhållanden.

En till chicklitt, dock inte lika bra som Exhäxorna, inte på långa vägar.

Det här är den klassiska historien, flicka och pojke gör slut, de träffar nya, men vill ha tillbaka varandra. Full av missförstånd, och väldigt förutsägbar. En bok att läsa på stranden, där det inte spelar någon roll om du bara ägnar boken ett halvt öga, för hoppar du över ett par sidor ibland, så hänger du med hur bra som helst i alla fall.

Författaren är dock ganska bra på att skriva, och  det ingen bok som man vill kasta ifrån sig. Trots att man vet hur den kommer sluta, så vill man läsa om vägen dit. Hon är också duktig på att bygga upp karaktärer som man känner igen sig i, och det är oftast inte de goda egenskaperna man känner igen...

Ett inslag som jag är väldigt förtjust i är det att Stella och hennes bästis träffas i början av varje månad för att skriva en lista. På listan ska månadens mål finnas under kategorierna:  Jobb, Sex/kärlek, Hälsa och Övrigt. Sedan ska listan stämmas av och gås igenom vid nästa månadsskifte. En kul idé faktiskt.

Den här boken behandlar en del av den irländska historien, som jag till min fasa inte visste någonting alls om. Under 1900-talet har katolska kyrkan drivit någonting som kallas för Magdalenatvätterierna på Irland, dit kvinnor av olika, helt ofattbara, anledningar skickats för att hela livet jobba under slavliknande förhållanden.

Boken är skriven av en kvinna, som växte upp i ett hem med en fruktansvärd pappa, som utåt var den perfekta familjefadern, men egentligen var en barnmisshandlare av stora mått. Han tvingar t.ex en 3-årig Kathy att hålla handen i kokande olja, för att sedan tvinga henne att sova utomhus mitt i vintern. Han skickar lilla Kathy till ett barnhem som drivs av nunnor, och det är början till ett liv av misshandel, våldtäkter och psykiska problem för Kathy.

Jag har svårt att beskriva boken, den är för hemsk. Kathy skriver om sitt liv med ett barns ögon, och det här är en av de där böckerna som gör att man mitt i natten måste gå in och pussa på sina sovande barn bara för att se att de är trygga. Man vill hoppa in i boken, och rädda barnen, inte bara författaren, utan alla de barn som hamnar på dylika ställen. Man vill också hoppa in för att slå ner alla fruktansvärda nunnor och präster som begår hårresande brott, samtidigt som de gömmer sig bakom kyrkan och religionen.

Kathy var inte bara på barnhem, hon skickades också som knappt tonåring till ett psykatriskt sjukhus, där de använde barn som försöksdjur, både gällande mediciner och elektriska chocker - utan bedövning! Observera då att hon föddes 1960!!! Samtidigt som vi lekte i lera och klädde oss i velour, satt hon inspärrad som ett försöksdjur. Hon fick även ett barn, resultatet av en katolsk prästs övergrepp när Kathy var 12, barnet dog innan det fyllde 10 - på ett annat barnhem.

Kathy kämpar fortfarande, boken kom ut 2005 och hon driver sin sak mot kyrkan på Irland, inte bara för att få reda på vad som hände henne, utan för att politikerna ska ta reda på vad som egentligen hände alla de barn och kvinnor som hamnade i Magdalenatvätteriernas klor. Kyrkan är naturligtvis inte särskillt samarbetsvillig.

Man får bl.a. lära känna, och se foton av, en kvinna som fått ett metallnät inopererat i magen, metallnätet växte ihop med tarmarna, och försökte dessutom tränga ut ur magen. På det psykiatriska sjukhus hon satt inspärrad på, tyckte man dock inte att det förelåg något mehov av att ge henne någon läkarvård. Hon dog av sina skador, 2004, 48 år gammal. Det sista Magdalenatvätteriet stängde igen 1996, 12 år sedan.

Det här är andra boken som Koontz tillsammans med Ed Gorman skriver om Frankenstein. Inte den Frankenstein vi har sett på film dock. Här handlar det om en framtidsvision, och ska man vara riktigt korrekt så går väl hela boken ut på att varna för kloning.

Frankenstein är den Frankenstein som filmen beskriver, för 200 år sedan, och han har också levt i 200 år genom att han experimenterar med sin egen kropp. Han kände både Hitler och Stalin, och jobbade under dem, bl.a. tillsammans med doktor Mengele. Det var dessutom han, som utan att mena det, tog livet av Stalin. Stalin ville även han leva förevigt, och tog samma medel som Frankenstein, tyvärr hade han en hjärntumör, som växte snabbare med injektionerna. Oj, vad rörigt det blev, men jag gillar hur han binder ihop det historiskt.

Frankenstein är alltså vetenskapsmannen, och han har fortsatt skapa människor, kloner. Idag är han redo att ta över världen, med sin nya ras av människor, som bara finns för att uppfylla hans önskningar - standard worlddomination med andra ord.

Framkensteins monster lever också han fortfarande, Deucalion, och det är han som är den goda i historien. Det är han som försöker döda sin skapare, men tyvärr är alla Frankensteins varelser programmerade att inte skada sin skapare, så han behöver hjälp av "vanliga dödliga".

Jag älskar sådana här böcker, lite lagom sci-fi/skräck/skulle-faktiskt-kunna-hända-om-det-blev-riktigt-illa. Koontz skriver dessutom på ett sätt som passar mig, lagom detaljerat, bra person- och miljöbeskrivningar samt bra grundstorys som hela tiden förs framåt. Enda negativa ska väl vara att boken inte avslutas, det blir som en såpa, så nu måste jag ha tag på nummer tre också, om den kommit ut vill säga...

Det här är en riktig semesterbok! Chicklitt på hög nivå, en sån där bok man kan läsa ut på en eftermiddag, även om barnen är hemma.

Man har ju läst böcker där medelålders män byter ut sina fruar förut, men jag har i alla fall alltid läst dem ur första fruns perspektiv. Den här boken utgår från de nya fruarna perspektiv, därav titeln Exhäxorna. Hur kul som helst är det.

Fyra kvinnor har bildat en klubb - Nya fruars klubb - vars enda syfte är att de ska få prata av sig om exfruarna, utan att bli dömda. Här har de också chansen att prata av sig om barnen från det första äktenskapet, och om sin maktlöshet när det kommer till sagda barn. Boken handlar helt enkelt om de Nya fruarnas kamp mot de gamla, och i vissa fall med eller mot graviditet och självupptagna män.

Man har full förståelse hela tiden, boken är dock så skickligt skriven, så att man har full förståelse för bägge läger - både för de gamla, och de nya fruarna. Alla Nya fruar vinner inte i längden, och inte ens då tycker man att det är fel, även om de Nya fruarna naturligtvis är pyttelite mer änglalika än de gamla. Framför allt är de Nya fruarna ruggigt mycket snyggare.

Boken bjuder också på oförglömliga citat, ett som jag tror att jag ska anamma är: "Jag vill ha allt, och jag vill ha det hemkört", av min favvofru Julia.

Det här är ännu en i raden av självbiografiska blcker, där författaren är offer för en manlig förövare. Vad som skiljer den här boken från alla andra, ungefär likadana, är att författaren skriver med jag-var-ganska-korkad-ögon. Hon har liten förståelse för att hon gick på bluffen, även om hon i samma andetag kan beskriva hur oerhört skicklig han var på att lura kvinnor.

Vad boken handlar om är ju ganska självklart, med tanke på titeln. Det är dock intressant att följa hennes skildring av hur hon sögs in  hans lögner, och framför allt hur han lyckades lura av en ensamstående mamma 3 miljoner - och då hade hon egentligen inga pengar. Hon försörjde både hans andra familj, och hans ganska vidlyftiga extraliv, med åtskilliga kvinnor vid sidan av.

Killen heter Will Jordan, och träffar sina kvinnor via Internet - nätdejting. Han siktar in sig på ensamstående kvinnor med barn och hävdar att han själv är infertil, som en följd av påsjukan. Han jobbar inom den amerikanska underrättelsetjänsten, med datorer, och är därför tvingad att snabbt försvinna ibland. När han för att få tillbringa mer tid med familjen försöker säga upp sig, hävdar han att amerikanerna försöker hämnas på honom genom att frysa hans tillgångar.

Han är inte infertil, Mary får två barn med honom, och han har åtskilliga barn med andra kvinnor. Han jobbar inte alls, utan låter Mary försörja honom. Han är dessutom gift med en annan kvinna, som han dragit en liknande historia för. Skillnaden mellan Mary och den andra kvinnan är, att medan Mary lever under existensminimum, med stora lån, bor den andra kvinnan  ett fint hus, med nanny, privatskolor till barnen och dyra bilar.

Killen åker fast till slut, och Mary reser sig. Boken lämnar dock många frågor obesvarade. Det är mycket som hon inte får skriva om, eftersom det fortfarande pågår rättegångar mot den här mannen i Storbritannien, och det gör att man inte lämnar boken helt nöjd. Som vanligt, när det gäller sådana här böcker, är språket dessutom väldigt torftigt. Det är värt att läsa den, om inte annat så för att det är lite kul att se hur han klarar sig ur alla lögner hela tiden.