K Arne Blom "Med andra ögon"
Jag har endast kommit en dryg tredjedel än så länge och tyvärr måste jag säga, om man nu ska hitta något negativt, så är det att det är en ur Himmelsholmserien. Jag är inte lika impad av denna hans variant som jag är av serien om Lundkonstaplarna, men whattheheck - det är ju mina käre gamle Blom :)
Den här varianten handlar om ungdomar som försvinner mystiskt. Gamla getabockar till poliser kliar sina huvudsvålar och begriper inte det här övernaturliga utan förklaring. Man riktigt känner lukten av svettig halvfet sjuttiotalspolis där de sitter vid sina galonklädda skrivbordsstolar på kontoret, i en liten påhittad stad som har Nässjö som förebild. Jag är lite kär i småstadspoliser, särskilt om de är påhittade av K Arne Blom.
Känner ni inte till denne superbe författare? Vet hut.
K (Karl) Arne Blom, född 1946, uppväxt i Nässjö, sedan studietiden bosatt i Lund, är en svensk författare och översättare.
Han är ledamot i Skånska Deckarsällskapet och Svenska Deckarakademin.
Även om han ursprungligen var mest känd som deckarförfattare har Blom även skrivit ett flertal böcker om skånsk och särskilt lundensisk historia. Här har han även engagerat sig starkt i Smålands nation och vänt sig emot dess politisering. Han har också varit redaktör för Sydsvenska Författarförbundets tidning Sydförfattaren.
Blom är en av författarna bakom den kollektiva pseudonymen Bo Lagevi.
Dean Koontz "Alltid Odd"
Det här är dock ingen klassisk Koontz-bok, visst finns det övernaturliga inslag, men det är ingen renodlad skräckbok. Istället handlar den om en kille som har förmågan att se döda, men inte tala med dem, och de döda finns med i boken, men påverkar egentligen inte handlingen särskillt mycket. Ett av de mest humoristiska inslagen är att Elivis finns vid Odds sida, kungen av pop är deprimerad, men ganska rolig. Men det är Odd man fastnar för, han är strax över 20, men otroligt naiv och ärlig, som ett stort barn, lika oskyldig i sättet han ser världen. Han är en av de där goda människorna, sådär god som man aldrig kommer att bli.
I Alltid Odd blir en av hans bästa vänner kidnappad, och Odd måste använda sin psykiska magnetism för att hitta honom. Jakten leder honom till öknen, och ett nedbrunnet kasino, där både redan avlidna och ännu levande väntar på honom.
Alltid Odd är den andra boken i serien om Odd Thomas, den första heter just Odd Thomas, och den blev jag lite besviken på, just för att jag förväntade mig en skräckbok. Tredje boken heter Broder Odd, och utspelar sig på ett kloster, där finns även bodacherna närvarande, de andar som i flertal visar sig före ett blodbad. Här får Odd även kontakt med sin döda flickvän, genom de föräldralösa, handikappade barnen som bor på klostret, och som bodacherna nu kretsar kring. Tredje boken läste jag tyvärr innan den andra, men det gör ingenting, böckerna är fristående i sin handling.
Det är Odd jag fastnar för, hans sätt att beskriva världen, väldigt detaljerat, och genom ett barns ögon. Så därför fortsätter jag läsa om Odd, härnäst väntar bok no. 4, Odd Hours.
Kuriosa; Odd har en helt egen webplats, där man bl.a. kan se 4 små filmer om vad som händer honom mellan den tredje och fjärde boken, Odd passenger. Helt klart värd ett besök, om inte annat för att det är Dean Koontz som gjort filmerna. Han har naturligtvis även ett eget krypin på myspace...
http://www.oddthomas.tv
Johan Theorin "Skumtimmen"
En ok och klart läsvärd bok, men man kanske inte ska läsa den just när man låtit sina barn åka iväg på semeester med farföräldrarna för första gången....Den efterlämnar en ångest som sitter kvar mååånga dagar efteråt.
Linda Olsson "Nu vill jag sjunga dig milda sånger"
Det är språket som fångar. Ibland hittar man böcker som man förlorar sig i, i stämningen, och det här är en av dem. Läs den när du har tid att fölora dig själv en stund, inte när du ska upp till jobbet tidigt nästa morgon, för du kommer inte kunna sluta läsa. Boken är dessutom skriven på engelska från början, av en svensk tjej som jag tror bor på Nya Zeeland, sedan är den översatt - utan att förlora det vackra.
Det händer egentligen inte så mycket i boken, de samtalar, och mins. Men man fastnar likaväl, och karaktärerna lever kvar, man saknar dem när man läst sista sidan.
Läs den!
Stephanie Brush "Mannen - ägarens handbok"
Gissa vem jag fick den av? Jepp, maken var rätt svar. En bok om vad man har honom till, hur han tänker, hur han bör bemötas och hur du får ut det bästa av din man i varje situation. En skratta-och-slipp-tänk-för-en-stund-bok.
Jed Rubenfeld "Analys av ett mord"
Här finns alla gamla godingar med; Freud, Jung, Younger, Brill och alla andra samtida grabbar - bara att njuta för analytiskt intresserade :)
Boken vann ett pris 2007; den utsågs till Best read of the year. Jag finner det för otroligt, men det är säkert så.
Jens Lapidus "Aldrig fucka upp"
Thomas Kanger "Gränslandet"
Kanger får en massa publicitet, och jag förstår egentligen inte varför. Jag har precis läst Gränslandet, och jag är inte imponerad.
Kanger skriver om en svensk polis som heter Elina Wiik, och boken börjar riktigt bra med att hon i Italien träffar en kille, Alex, som snart blir mördad. Början är lugn, och han lyckas skapa karaktärer som jag faller för. Men så fort som Alex mördats, och Elina återvänder till Sverige, faller karaktärerna. Det är inte för att hon inte är kär längre, språket blir platt och allt eftersom intrigen ska tätna så förlorar jag intresset för intrigen. Slutet blir i det närmaste krystat och avhugget. Boken utlovar också att handlingen ska "passera gränsen mellan myt och verklighet" - icke!
Han kan det han skriver, och är duktig på att förklara politiken bakom (stora delar av handlingen behandlar problematiken Bosnien-Serbien) intrigen. Men varför skriver han om en kvinna? Han är inte särskillt duktig på att beskriva kvinnor, och det känns som om enda anledningen till att han gör en kvinna till huvudperson är att hon ska kunna vara gravid.
Jag vet inte om han har skrivit fler böcker om den här Elina, men jag kommer inte att läsa dem i så fall.
Elizabeth George "Det innersta rummet"
Handlingen då. Något om en miljonär som hittas död på en strand, kvävd av en märklig talisman. När det kommer till testamentet så har givetvis släktingarna bara fått ärva en liten del och resten har gått till två unga damer på den är ön han bor på. Så blir det en massa frågetecken om varför och pengar och sånt tjafs. Jag hoppas den blir bättre, någon regnig dag.
Sara Gruen "Bröderna Benzinis spektakulära cirkus"
För ett tag sedan tog jag tag i en bok som inte lockade mig det allra minsta; Bröderna Benzinis spektakulära cirkus. Bara titeln avskräckte mig - cirkus - jag hatar cirkus. Dessutom skulle den utspela sig under depressionen, och den historien vet man ju att man läst förut; stackars, stackars, men oj vad bra han klarade sig...
Jag hade fel, det var en av de bästa böckerna jag läst. Författaren lyckas bygga upp karaktärerna så att jag verkligen saknade dem när jag hade läst ut boken. Dessutom var det ingen stackars, stackars-bok, utan en jävlar, anamma-bok. En av huvudkaraktärerna är till råga på allt en elefant, som jag gillade.
Boken handlar om den unge Jacob Jankowski som under depressionen av en slump får jobb på en, just det, cirkus. Han hamnar i bråk, han blir kär och han skapar problem, och man vill läsa fortsättningen om det hade funnits en.
Efteråt har jag förstått att boken har vunnit en massa pris, men å andra sidan har jag aldrig varit särskillt imponerad av Nobelpristagarna... Den här borde få Nobelpriset istället.
Läs den!
Elsebeth Egholm, Böckerna om Dicte
Elsebeth Egholm anses vara Danmarks svar på Liza Marklund, och visst har de rätt. Egholm skriver enkelt och medryckande, stundtals långtråkigt. Men jag läser alltid klart, och efter att ha läst första boken, Dolda fel och brister, plockade jag direkt upp andra, Självrisk, och även tredje, Personskada.
Alla tre är skrivna i nutid, med moraliska nutidsdilemman. Det är även intressant att samtliga böcker tar upp rasismen i Danmark, nu när man läst så mycket om Muhammedteckningarna.
Alla tre följer tre väninnor, med journalisten Dicte Svendsen i fokus. De tre är mest aktiva tillsammans i den första boken, medan Dicte centreras än mer i uppföljarna. Naturligtvis finns det även män inblandade i kvinnornas liv, men de har ingen framträdande roll, och beskrivs inte heller som särskillt attraktiva som partners, de är både otrogna, självupptagna och slöa...
Dolda fel och brister tar upp ett fall där de tre väninnorna hittar ett barnlik flytande i en plastbalja. Fallet kompliceras ytterligare av att den ena av Dictes väninnor är gravid, och den andra barnmorska. När barnliket dessutom förefaller ha kopplingar till islam, kommer även moralen inklampande.
Självrisk handlar om mordbrand, och mord. Det är väl egentligen den bok som inte fastnade, antagligen för att man har läst handlingen förut - många gånger. Jag läste klart den främst för att historien om de tre kvinnorna förs framåt.
Personskada diskuterar traffiking, på ett lite annorlunda sätt. Jag ska inte avslöja hur, men jag hade inte hört talas om den sortens traffiking förut. Den diskuterar även adoption, och viljan att få egna, biologiska barn. Även intressant då man får en hel del svar angående Dictes barndom. Den här boken är riktigt bra.
Gillar du Liza Marklund, läs Egholm.
Berny Pålsson "Känn pulsen slå"
Nu ska jag ta med mig den och gå och lägga mig i sängen. Jag återkommer om den var bra eller inte vid senare tillfälle.
Den var bra! Läs den :)
