En hel del text

Det här är en helt fantastisk bok, en sådan där bok som man vill krama när den är slut, inte för att den slutar så där särdeles lyckligt, utan för att den är så bra.

Egentligen är det två böcker i en, två parallella historier som aldrig riktigt vävs samman. Huvudpersonerna är tre till antalet;  journalisten Maria, åklagaren Madeleine och polisen Mats - alla på M såg jag nu. Maria och hennes lilla familj flyttar in i drömhuset, där ett mord har begåtts. Maria börjar nysta i mordet, och kommer upp med minst sagt överraskande fakta. Madeleine och Mats är å sin sida involverade i ett misstänkt hedersmord, en ung man som hittas hängd på en vind. Självmord eller hedersmord? Personerna vävs samman lite löst, men inte historierna.

Wennstam skriver mycket bra, och visst påminner hon om både Marklund och Läckberg, framför allt i det att man faller för huvudkaraktärerna. Jag tror inte att jag läst något av henne tidigare, innan jag började läsa trodde jag att jag läst Skam, men jag borde ha känt igen stilen, och jag borde ha fastnat hårdare då. Jag kommer definitivt läsa allt hon skrivit, och som jag förstår det är det här hennes fjärde bok. I efterorden utlovar hon dessutom många fler böcker, då hon jobbat mycket med mäns våld mot kvinnor utlovar hon en stor idébank att ta till.

Jag har läst den här verklighetsbaserade boken när den kom ut första gången, men av olika anledningar har jag läst om den på nytt nu och lägger därför in den på bloggen ändå. Mycket också för att inte glömma bort den och för att eventuellt kunna få ut den till fler personer att läsa.

Tre barn berättar här om sin uppväxt med en ansvarslös och ömdömeslös och varför inte också lösaktig mamma. Det är de två äldsta barnen i kullen som har författat ihop med paret Cras. Det yngsta barnet lever inte längre.

Att någon ska behöva växa upp på dylikt sätt som de här personerna fått göra, i Sverige, i min närhet, och kanske i din? Det är rent överjävligt men tyvärr sant. Otryggare...är en riktig boats; inte särskilt välskriven men det är i sammanhanget ointressant utan vad som är intressant är det de vill delge oss och världen.

Läs den, läs och lär och tänk efter. Finns det barn i din närhet som inte har det bra? Kan du göra något för dom, eller leker du blindbock och fortsätter må bra i ditt eget liv?

O M G. (Betyder Oh My God för den som inte kände till förkortningen). O M G!
Efter att ha avslutat Nattfåk är jag näst intill lyrisk, för det var länge-länge sedan som jag läst en roman där författaren får till det på ett så otroligt bra sätt! Har du missat Nattfåk, eller för den delen Theorins debutroman "Skumtimmen", så finns bara ett att säga: Skämmes! Seså, ut och köp/låna/whatever.
Alla små snören knyts ihop i slutet på ett riktigt genomtänkt sätt. Sånt blir jag imponerad av och sånt fäster jag stor vikt vid som du kanske märkt av i tidigare recensioner ;)

Det här är en otäck bok. TIll skillnad mot min kära H har jag oerhört svårt för fantasy och spökhistorier; ge mig gärna bestialiska mord eller grova övergrepp på barn, bara de är verklighetsförankrade. Inga spöken eller övernaturligheter för min del tack. Därför är det konstigt att jag fortsatte läsa Nattfåk efter de första fem sidornas inledning.

Det här startar nämligen som en spökhistoria i ensligt gammalt hus på Öland dit en småbarnsfamilj flyttar för att komma från storstaden. Jag idiotförklarar sånt; försätter man sig i en sådan situation är det som att be om spöken och utsatthet och då ska man bara ha´t. Men, jag fortsatte i storyn och det är jag väldigt glad över.

Jag säger inget mer. Gengångare, småbarnsfamilj, Öländsk atmosfär, småstadspoliser, ond bråd död, tjyvjakter. *Ryyyys* Var så god och läs!!

Ett mord sker på Österåkersanstalten och offrets medintagne kusin känner starkt att han står på tur. Om han blir kvar vill säga. Det är flera huvudpersoner som gestaltas; polisen Christian, den f d åklagaren Susanne som sadlat om för att arbeta i par med Christian, brännvinsadvokten Douglas som är känd för att åta sig mafiosos och som är en girig sak som gärna låter sig mutas och ett gäng till.

Man får följa de här gestalterna ihop och ur varderas synvinkel på ett stundtals rörigt sätt som blir smått långtråkigt emellanåt men som tack och lov vägs upp av att den f d justitieministern vet vad han pratar om när han beskriver de olika yrkesutövarnas roller. Jag tycker ofta att jag stör mig på felaktigheter kring begrepp och situationer när jag läser kriminalromaner och kan banka skallen blå av frustration när jag stöter på dylikt, må hända en arbetsskada *s*

Rymmaren är i och för sig läsvärd. Om man inte har annat för sig och inget mer intressant i litteraturväg att ägna sig åt vill säga. Jag kan inte säga att jag blev besviken, men det beror nog mest på att jag inte hade några större förväntningar på Bodström som författare. Han är liksom bara någon som i vanliga fall ska sitta i ett hörn och se söt ut eller möjligen göra rättegångar lite mer intressanta just därför...

Kriminalinspeköt Irene Huss är på´t igen. Den här gången får polisen in ett mordfall; ett lik hittas inmurad i en rivningskåk och jakten på dess baneman startar och leder flera årtionden tillbaka i tiden.
Parallellt jobbar de med att finna mördaren av två unga flickor som funnit sina offer genom internet. Ett farligt fenomen det däringa!

En på det hela taget bra kriminalroman. Man vill inte riktigt släppa ifrån sig boken förrän man vet vem som är mördaren/mördarna och jag läste den i ett sträck från början till slut. Just slutet får Tursten som vanligt ihop på ett bra sätt och man slår ihop boken med en belåten suck. Rekommenderas om man gillar den här göteborgskan Huss!

Det här är en riktig kärlekshistoria, en sådan där som man skulle vilja vara med om själv.

Kärlekshistorien mellan Vince & Joy börjar redan i tonåren, när de träffar varandra på en husvagnscamping och förlorar sina osklder till varandra. Deras föräldrar gör dock bort sig totalt och Joy försvinner från campingen, hon lämnar en lapp, men regnet suddar bort det som hon skrev och Vince tror att hon stuckit för att hon skäms. Sedan får man följa bägge två genom halva livet, via diverse flickvänner och konstiga äkta män. De träffar dock på varandra med jämna mellanrum.

Jag gillar verkligen sättet Jewell skriver på, hon har ett fantastiskt bildspråk och man lär verkligen känna karaktärerna. Det här är en sådan där bok, som man slutligen stänger igen med sorg, för man saknar huvudpersonerna. Men det är också en sådan bok, som man slutligen stänger igen, med ett stort töntigt leende klistrat i ansiktet. Enkelt, trevligt och definitivt fängslande.

Jag kan inte låta bli att tycka att Rudberg är något upphaussad, jag är inte alls så fascinerad av henne som många andra. Men, å andra sidan, det här är kanske bara det sämsta hon skrivit?

Handlingen är enkel, snygg stenrik kvinna, advokat med extremt fin adress står i centrum. Hon är kär i en lika rik kille, men han ingår något slags arrangerat äktenskap. Hon hamnar då i kokainträsket, och tackar ja till ett frieri från en rik kille som bara är ute efter en stenrik barnaföderska med rätt bakgrund och fin adress.

Första delen av boken är en enda lång uppräkning av dyra klädmärken och exclusiv mat, blandat med lite lyxresor i vintermiljö. Andra delen är bättre, men det är fortfarande otroligt mycket yta. Visst kan det vara kul att få en liten inblick i stureplanslivet, men jag kan inte tänka mig att det verkligen är så ytligt som hon framställer det. I stort sett alla karaktärer i boken är bara intresserade av pengar, och vad pengar kan köpa, viktigt är också det pengar inte kan köpa, adelstitlar och gods. Är det så illa ställt med de unga rika i lilla svedala, så blir jag mörkrädd. Därför har jag bestämt mig för att hennes bild är en schablonbild, att hon plockat ut det sämsta hon sett i innekretsarna och att det här är någon slags ironi över folk hon föraktar.

Martina skriver så enkelt och naturligt, och träffande! Alla som har barn känner säkert igen sig i hennes texter, och roas av dem. Vad jag gillar med texterna är att hon plockar bort duktig-mamma-stämpeln, och fokuserar på det som faktiskt är jobbigt med att ha barn. Låter kanske ganska deprimerande, men hon vänder och vrider på allt elände så att man i alla fall ler iställer för att förfasa sig. Det här är ingen bok som man får dåligt samvete av - tvärtom kan man känna sig riktigt kompetent som förälder.

Boken är en samling kåserier, som tidigare publicerats i aftonbladet och mama, vilket förklarar varför jag tycker att jag känner igen mycket av materialet. Boken är perfekt på tråkiga studiedagar eller kanske tågresor, där man vet att man kommer att bli avbruten. Det är inga som helst problem att lägga ifrån sig boken i ett halvår, då texterna inte behöver läsas ihop.

Kuriosa: jag slängde till en mycket pratglad, manlig kollega (59 år gammal dessutom) boken under en tråkig föreläsning, han har en tendens att viska sig igenom tråkiga sådana men den här gången var han knäpptyst. Det enda som hördes från honom var förtryckta gapskratt med ojämna mellanrum, naturligtvis helt opassande...