Liza Marklund "En plats i solen"

Annika Bengtzon är back on track, för förtifjortonde gången i ordningen. Jag är ledsen, jag kan inte förklara varför jag återvänder till och inte räds utav något som jag ser som pure kiosklitteratur och som bara ger mig ilande vibbar av frustration och leda. Efter den här gången säger jag stopp, nu är det bra. Marklund har left my building.

Storyn utspelar sig mestadels i Marbella. Här huserar en stöldliga i paradiset, en liga som kör med sövande gas för att slå ut familjerna i de hus de gör inbrott i. Den här gången går något fel, eller nåt, för den svenska familjen som blir utsatt går hädan allihop och dessutom är den sextonåriga dottern i familjen spårlöst försvunnen. Vem rycker då in för att rädda världen? Jomenvisst, den alltid lika osympatiska journalisten Annika B. Hon krånglar sig in och nästlar sig intill pudelns kärna och blir så klart en superhjälte av stora mått. Jag tycker att just barnfilmens Superhjältar är mer verklighetstrogna än lilla Annika och visst är det en fiktiv person men hallå!! Nån måtta får det lov att vara. Idioti.


Elisabeth Gilek "Varför dog Monika P?"

Det här var en oerhört konstig roman, eller snarare lite udda och ovanlig. Huvudpersonen är nämligen död, utan att det blir alltför övernaturligt. Man får följa Monika P från det att hon hittas mördad till det att hon själv kommer fram till vem som mördade henne, och under resans gång ska hon komma fram till vem hon är/var och vilka irrvägar hennes liv har tagit ´til the bitter End.

Jag har tidigare läst "Jessica Jungs saknad" av samma författare och Gilek är något att hänga i julgranen. Jag tycker hennes författarskap fått alldeles för lite utrymme i media och det är riktigt synd. Gilek avhandlar brott mot kvinnor och tydligen skall det komma en tredje roman framöver. Den ska jag läsa.

"Jessica..." var visserligen betydligt bättre än "...Monika P", men den sistnämnda är ändå klart läsvärd då den är annorlunda. Och om annorlunda tycker jag ju.

    

Maria Eriksson, "Emma, Mias dotter"

Den fjärde boken i hitta-på-sagan som sprungit ur "Gömda". Ja, jag säger hitta-på-sagan, för jag tror att Liza Marklund inte är sanningsenlig när hon påstår att Maria Eriksson finns IRL. Men det är jag det.
Jag säger inte att den är påhittad utifrån att historien skulle vara överdriven, inte alls, eftersom jag själv vet hur illa behandlade kvinnor kan bli av män. Det är snarare det att ingen vet vem denne "mörkögde mannen" aka förövaren är eller ingen som gett sig till känna av att veta vart i landet det hela skulle ha utspelat sig; lite sånt. Intagna på anstalter håller inte käften. Inte vårdare/socialarbetare/vänner etc heller. Jag köper inte att detta skulle vara en så djupt förborgad hemlighet i kretsen av de inblandade, överbevisa mig gärna för jag är inte den som är den.

"Emma, Mias dotter" beskriver familjen Mias upplevelser ur dottern Emmas perspektiv, precis som titeln gör anspråk på. Mer än så är det inte. Uselt skriven, på Västfronten intet nytt om händelserna och jag bläddrade snabbt igenom eländet och kommer inte att läsa en eventuell femte roman i samma serie. Under förutsättning att det inte är "Den mörköde mannen" som ger sitt perspektiv på händelserna *flinar* - då kanske jag ids.

Emma, Mias dotter

Christina Wahldén "Gå på vatten"

Story nr 2 jag läser av denna kriminalromanförfattare. Den första gav jag riktigt höga poäng från min egenhändigt utarbetade skala, och den här får samma lika. Wahldén skriver tydligen romaner om aktuella händelser och väver ihop det till sådant som skulle kunna ske, om det gick riktigt snett, som gör att det blir en verklighet av hennes påhittade storysar.

I "Gå på vatten" får man återigen träffa poliserna Hedvig och Rafael. Den här gången får de via sin delaktighet i Internationella insatsstyrkan närvara vid ett gislandrama på en Finlandsfärja. Förövaren är en psykiskt sjuk kvinna som anser sig inte ha fått den rätta vården, och målet för hennes ilska och frustration är Sveriges socialminister.
Det är lagom spännade, det är inte överdrivet, det skulle kunna hända och storyn blir än mer intressant av att polis-Hedvig har personliga knutar till förövaren och sådeles blir Hedvigs personliga bakgrund ett intressant sidospår i romanen.

Två höga poäng på två utgivna lästa. Det blir till att snarast införskaffa den tredje och eventuella efterföljande!



RSS 2.0