En hel del text

Den här boken har alla förutsättningar att vara fantastisk, men det är den inte. Boken är skriven av en kvinna, Linda, drabbad av depressioner och otäcka minnesbilder, samt hennes psykiatriker Robin. Det är alltså en sann berättelse, som handlar om övergrepp i barndomen.

Man får följa Linda från barndomen, då hon växte upp i Rhodesia, med en fantastisk far en frånvarande mor och senare även en svart styvmor. I falangen finns även 3 helsyskon, och det är framför allt en syster som följer hennes resa. Parallellt med denna berättelse löper den om Linda under slutet av 80-talet/början av 90-talet, då hon utan förvarning drabbas av minnesbilder som inte stämmer överens med vad hon tidigare kommit ihåg. Hon upptäcker också att hon har "tappat" 3 år av sitt liv, år som hennes syster har tydliga minnesbilder av, men som hon inte alls kan relatera till. Linda hamnar på mentalsjukhus, och där kommer också hennes psykiatriker Robin in, och de skriver varannat kapitel i boken.

Den här boken utspelar sig på tre kontinenter, Afrika, Europa och USA, och har dessutom en väl fungerande ramberättelse. Vad som gör att den inte fungerar är avsaknaden av miljö- och rumsbeskrivningar. Framför allt gällande den afrikanska scenen så saknar jag de dofter och synintryck, som man skulle kunna tänka sig självklara. Inte heller i de andra scenerna i boken får man någon gång reda på hur omgivningar ser ut. Det gör att boken blir platt, och tyvärr väääldigt seg, jag får i stort sett tvinga mig att läsa klart den, och hålla emot av alla krafter för att inte hoppa över text.

Intressant är däremot det faktum att hjärnan helt kan förtränga trauman i barndomen, hon har förträngt tre år, och man blir nyfiken på hur det hela ska nystas upp. Vem stod bakom övergreppen? Svaret är överraskande. Tyvärr faller konceptet patient-psykiatriker mot slutet av boken, då det visar sig att en helt annan kraft kommer in och "helar" henne. Japp, ni gissar rätt: Gud.... Förbön fungerar tydligen, så ni kan väl komma ihåg mig i kvällsbönen, jag behöver en ny bil.

Jag har hela tiden en känsla av att jag har läst den här boken förut, men jag förstår inte hur jag i så fall kan ha glömt bort det eftersom den kom ut 2007. Däremot vet jag att jag har sett ett tv-program om författaren, det kan ha varit Oprah, och i så fall har jag väl hört berättelsen bitvis.

Det är naturligtvis en fruktansvärd historia. En dotter som från väldigt ung ålder blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin giriga mamma, syskon som håller sig undan och favoriseras av sagda mamma och en undfallande, frånvarande pappa. Tankarna går osökt till "Pojken som kallades Det".

Boken är ärlig, men jag måste erkänna att jag även tycker att den är lite kall, lite väl objektiv om nu en sådan historia kan vara det. Jag vill inte på något sätt mena att historien inte är fruktansvärd, eller att man inte blir gripen av hennes öde. Det är frånvaron av känslor jag hakar upp mig på, antagligen har jag läst för många sådana här böcker just nu och behöver en paus.

Vad boken däremot lyckas förmedla är hopp och framtidstro. Det här är en tjej som klarar vad som helst, bland annat att försörja sig helt själv från 13 års ålder och samtidigt lyckas med bedriften att få högsta betyg i skolan. Det bevisar hon ytterligare genom att utbilda sig till advokat och bli den första svarta domaren i Storbritannien, inte direkt något jag skulle ha lyckats med...

Dethär är en bra bok, helt klart läsvärd. Men när man läser ska man kanske fokusera på samma sak som hon uppenbarligen gör - se möjligheter överallt, inte begränsningar. Det här är en fantastisk kvinna, mind you!

Den här boken behandlar en del av den irländska historien, som jag till min fasa inte visste någonting alls om. Under 1900-talet har katolska kyrkan drivit någonting som kallas för Magdalenatvätterierna på Irland, dit kvinnor av olika, helt ofattbara, anledningar skickats för att hela livet jobba under slavliknande förhållanden.

Boken är skriven av en kvinna, som växte upp i ett hem med en fruktansvärd pappa, som utåt var den perfekta familjefadern, men egentligen var en barnmisshandlare av stora mått. Han tvingar t.ex en 3-årig Kathy att hålla handen i kokande olja, för att sedan tvinga henne att sova utomhus mitt i vintern. Han skickar lilla Kathy till ett barnhem som drivs av nunnor, och det är början till ett liv av misshandel, våldtäkter och psykiska problem för Kathy.

Jag har svårt att beskriva boken, den är för hemsk. Kathy skriver om sitt liv med ett barns ögon, och det här är en av de där böckerna som gör att man mitt i natten måste gå in och pussa på sina sovande barn bara för att se att de är trygga. Man vill hoppa in i boken, och rädda barnen, inte bara författaren, utan alla de barn som hamnar på dylika ställen. Man vill också hoppa in för att slå ner alla fruktansvärda nunnor och präster som begår hårresande brott, samtidigt som de gömmer sig bakom kyrkan och religionen.

Kathy var inte bara på barnhem, hon skickades också som knappt tonåring till ett psykatriskt sjukhus, där de använde barn som försöksdjur, både gällande mediciner och elektriska chocker - utan bedövning! Observera då att hon föddes 1960!!! Samtidigt som vi lekte i lera och klädde oss i velour, satt hon inspärrad som ett försöksdjur. Hon fick även ett barn, resultatet av en katolsk prästs övergrepp när Kathy var 12, barnet dog innan det fyllde 10 - på ett annat barnhem.

Kathy kämpar fortfarande, boken kom ut 2005 och hon driver sin sak mot kyrkan på Irland, inte bara för att få reda på vad som hände henne, utan för att politikerna ska ta reda på vad som egentligen hände alla de barn och kvinnor som hamnade i Magdalenatvätteriernas klor. Kyrkan är naturligtvis inte särskillt samarbetsvillig.

Man får bl.a. lära känna, och se foton av, en kvinna som fått ett metallnät inopererat i magen, metallnätet växte ihop med tarmarna, och försökte dessutom tränga ut ur magen. På det psykiatriska sjukhus hon satt inspärrad på, tyckte man dock inte att det förelåg något mehov av att ge henne någon läkarvård. Hon dog av sina skador, 2004, 48 år gammal. Det sista Magdalenatvätteriet stängde igen 1996, 12 år sedan.

Det här är ännu en i raden av självbiografiska blcker, där författaren är offer för en manlig förövare. Vad som skiljer den här boken från alla andra, ungefär likadana, är att författaren skriver med jag-var-ganska-korkad-ögon. Hon har liten förståelse för att hon gick på bluffen, även om hon i samma andetag kan beskriva hur oerhört skicklig han var på att lura kvinnor.

Vad boken handlar om är ju ganska självklart, med tanke på titeln. Det är dock intressant att följa hennes skildring av hur hon sögs in  hans lögner, och framför allt hur han lyckades lura av en ensamstående mamma 3 miljoner - och då hade hon egentligen inga pengar. Hon försörjde både hans andra familj, och hans ganska vidlyftiga extraliv, med åtskilliga kvinnor vid sidan av.

Killen heter Will Jordan, och träffar sina kvinnor via Internet - nätdejting. Han siktar in sig på ensamstående kvinnor med barn och hävdar att han själv är infertil, som en följd av påsjukan. Han jobbar inom den amerikanska underrättelsetjänsten, med datorer, och är därför tvingad att snabbt försvinna ibland. När han för att få tillbringa mer tid med familjen försöker säga upp sig, hävdar han att amerikanerna försöker hämnas på honom genom att frysa hans tillgångar.

Han är inte infertil, Mary får två barn med honom, och han har åtskilliga barn med andra kvinnor. Han jobbar inte alls, utan låter Mary försörja honom. Han är dessutom gift med en annan kvinna, som han dragit en liknande historia för. Skillnaden mellan Mary och den andra kvinnan är, att medan Mary lever under existensminimum, med stora lån, bor den andra kvinnan  ett fint hus, med nanny, privatskolor till barnen och dyra bilar.

Killen åker fast till slut, och Mary reser sig. Boken lämnar dock många frågor obesvarade. Det är mycket som hon inte får skriva om, eftersom det fortfarande pågår rättegångar mot den här mannen i Storbritannien, och det gör att man inte lämnar boken helt nöjd. Som vanligt, när det gäller sådana här böcker, är språket dessutom väldigt torftigt. Det är värt att läsa den, om inte annat så för att det är lite kul att se hur han klarar sig ur alla lögner hela tiden.