En hel del text

De här tjejerna har tidigare skrivit "En nannys dagbok", och den var jag väldigt förtjust i. Den här förstår jag mig inte på alls.

Kate, snart 30, har ett fungerande liv, tills hennes gamla pojkvän från High school återvänder till hemstaden. Eftersom han dumpade henne utan ett ord, och sedan blev stor stjärna inom musiken, så hoppar Kate på första bästa flyg hem för att konfrontera honom.

Det här blir en enda röra, det hoppas mellan nutid och dåtid, och boken blir inte sammanhållen. Tyvärr förlorar jag intresset för karaktärerna, och tycker mest att de har fel i allt de känner och tycker. Kanske saknar jag den där riktiga förälskelsen i tonåren, "the one who got away". Karaktärerna har aldrig vuxit upp, utan är kvar i tonåren, och 30-åringar i tonåren har jag svårt för. Men omslaget är snyggt...

Ungefär 3 år efter alla andra så la jag vantarna på den här - och kom snabbt ihåg varför jag gillar Marklund! Ledsen C, men du har så fel.

Jag blir förbannad på den eländige ex-maken Thomas, och hatar den nya perfekta flickvännen. Jag engagerar mig i Annikas dåliga kompisrelationer, och vill emellanåt slå folk på käften. Genom första delen av boken, har jag en konstant olustkänsla i magen, och ville helst inte gå till jobbet. Så, jag tror att jag lyckas få ihop alla de känslor som Marklund är ute efter...

Historien fungerar också. Parallellhistorier mellan Fallet med stort F, kvinna anklagad för mord på pojkvän och försvunnet barn, samt Annika som blir inofficiellt anklagad för mordbrand. Visst är det ganska tydligt vem som är skyldig och framför allt oskyldig, men det stör mig inte, jag vill ändå veta hur hon ska lösa allt. Sen måste jag erkänna att jag inte riktigt litar på Marklund, hon skulle kunna låta det gå åt skogen för en av karaktärerna bara för att det är bra för fortsatta böcker.

Jag hade lagt ner Marklund ett tag, men nu vill jag springa till affären för att köpa den nya (om gasmorden), har den kommit i pocket än? Snälla.

Roberts var en av mina favoritförfattare när jag var lite yngre, och under senare år har hon lyckats få till det några gånger med böcker kring Irland och folktro. Det här är inte en av de böckerna - tyvärr.

Dolda rikedomar är en enkel historia, med lite Danielle Steele-varning. En ung, vacker kvinna, som äger en antikaffär, kommer över ett antal föremål som fler (otäcka, elaka) personer har intresse av. I lägenheten mitt emot henne flyttar det lämpligt nog in en ex-polis, ekonomiskt oberoende och av den hårdföra typen. Tycke uppstår, av den bittra sorten, och tuff polis hjälper vacker kvinna i nöd.

Jag misstänker att jag är för gammal för den här sortens litteratur, jag har läst för många böcker som är som den här. Stereotyperna blir löjliga och boken förutsägbar. Men, inte snack om att jag förstår varför Roberts är stenrik idag. Det är en oerhört lättläst bok, och man behöver inte tänka en vettig tanke de få timmarna man engagerar sig i den. Ibland är det skönt att plocka upp sådana här böcker, men det får nog gå lite längre mellan gångerna.

Jag har inte läst något av Niemi tidigare, skäms på mig men det är dagen sanning. Den här titeln kunde jag dock inte motstå, visst är den lika läcker som t ex "polis, polis potatismos" eller dyl?!
Nåja, Niemi då. Det här var faktiskt en lite intressant författare. Nu kanske jag t o m kommer att orka mig på "Populärmusik från Vittula", för jag gillade den här mannens språk och användande av ord.

Boken i sig var ingen regelrätt höjdare dock. En kvinnlig polis far från Stockholm till Pajala för att utreda ett mord på en gamling. En gamling som snart visar sig vara så där populär bland ortsbefolkningen, en riktig hårding och på det stora hela en vedervärdig karl. Det finns många intressenter till titeln som mördare och utredningen blir ganska komplicerad just därför. Polisen Therese får det lite kämpligt tidvis, både vad gäller språkbruk, eftersom tornedalska är det främsta språket, men även med sina relationer till familj och även till - misstänkta. Storyn vandrar mellan Pajala och Stockholm och bitvis är det lite svårt att hänga med i svängarna vilka alla aktuella är. Vem mördaren är kommer inte fram förrän just i det allra bittra slutet och är en ahaupplevelse som samtidigt känns lite....förhastad-nu-är-jag-trött-på-att-skriva-så-jag-gör-ett-snabbt-avslut.  Rolig bitvis, mystisk och halvt långtråkig andra bitar.

Här har vi en bok om trafficking som verkligen är något! När jag såg titeln suckade jag lite lätt och tänkte att jo, ok, en sådan här till men sen får det vara bra. Det är för jäkligt det som händer kring de här ryska tjejerna, visst är det så, men all litteratur blir liksom samma sak och man känner igen det gång efter annan. Men kriminalreporter Wahldén - hon har fått till det! Författaren beskriver tragiken och helvetet för de här tjejerna, samtidigt som hon knyter ihop säcken till en väldigt spännande och otäck kriminalroman.

Två poliser skickas från Stockholm till en byhåla i norra Sverige för att försöka uteda och styra upp i ett disktrikt som har ovanligt få fall av könshandel. Något stämmer liksom inte, det borde vara fler. Snart kommer givetvis Hedvig och Rafael fram till att det visst förekommer och där ute i bushen finns väldigt mycket motstånd hos samhällets alla höjdare och inom kåren självt. De försöker bringa reda i oordningen och så hittas en äldre kvinna mördad i skogen, samtidigt som en ung kvinna förs svårt skadad till sjukhus.

En klart läsvärd bok! Jag vill ha en fortsättning med de här två poliserna inblandade, kan man få önska sig det?!

En hel by i norra Sverige förintas på ett mycket bestialiskt sätt. En domare från södra Sverige intresserar sig för fallet då hon har personliga kopplingar i det och resan går mellan landets olika delar, till Köpenhamn, till Beijing och till London, den går hundra år tillbaka i tiden och den går stundtals oerhört segt.

Tyvärr får inte Mankell ihop alla lösa trådar, han har stora problem med att få till det mot slutet men på det hela taget är romanen riktigt bra. Men väldigt ojämn.

Det här är en mycket detaljerad bok, som handlar om en situation liknande den i Columbine, med den stora skillnaden att massmördaren överlever. Man får i första hand följa pojken Peter, som är den som tar med sig 4 skjutvapen till sitt high shool för att skjuta så många han kan. I andra hand följer man hans barndomsvän Josie och hennes mamma, som är domare.

Peter är mobbad genom hela sin skoltid, redan från förskolan. Josie hamnar så småningom i den populära klicken, med pojkvän i hockeylaget som styr skolan. Boken pendlar hela tiden mellan dagarna kring skjutandet, och barndomen. Man får alltså följa Peter och hans känslor och upplevelser kring att vara utstött och mobbad. För den värsta mobbingen står naturligtvis Josies gäng, med pojkvännen i spetsen. Boken avslutas med rättegången där Peter står åtalad för 10 mord och åtskilliga mordförsök.

I den här boken finns inga goda och onda människor, och det är väl det som utmärker Picault. Hon är mycket duktig på att hålla sina karaktärer i gråskalan, ingenting är svart eller vitt. Ibland får man anstränga sig för att komma ihåg att Peter faktisk mördade tonåringar, och att killarna i det populära gänget inte förtjänade det dom fick. Piacault skalar av lager efter lager och det slutar egentligen med att man tycker ganska illa om dem allihopa, tonåringar är minsann ett släkte helt för sig själva.

Fokus ligger helt på tonåringarna och deras inbördes relationer, ingen fokus läggs på lärare. Föräldrarna till Peter och Josie är dock ingående beskrivna, och det är naturligtvis intressant att följa Peters föräldrars tankar, framför allt mammans.

Läs den här, den är värd det!

Kejll Eriksson har jag läst en del av tidigare, men han är så ojämn som författare så jag har inte lagt en enda titel på minnet utan enbart hans namn. Han skriver polisromaner, och jag _tror_ att de alla handlar om poliskvinnan Anna Lindell. Men jag är inte säker. Eriksson skriver för min del bara sådana böcker som man läser när man inte riktigt har något annat tokintressant för stunden, då duger han.

Den här utspelar sig också i Uppsala, och berättar om ett kommunalråd som går ifrån ett möte och aldrig kommer tillbaka. Tolv år senare blir han iakttagen i Indien av en gammal granne och hans försvinnande nystas upp på ett ganska segt sätt. En parallellstory finns så klart med; i den hittas en avhuggen kvinnofot och Lindell söker reda på gåtan vart de kommer ifrån och vad som skett där.

Nae, äsch, du kan nästan hoppa över den här parentesromanen. Den var inget vidare trots att det lät bra på baksidan.

Jag gillar sagor, och vad är fantasy annat än sagor? Det här är en ungdomsbok, med stor text, vilket betyder att den tar ganska så exakt två timmar att läsa ut, om man dessutom sover lite i mitten.

Drakens bok handlar om två barn som lider skeppsbrott och hamnar på en strand, med en mystisk kista. En äldre man hittar dem och de upptäcker att de har fått varsin, ganska ovälkommen, gåva. Med hjälp av dessa gåvor, som de från början inte kan hantera, ska de rädda världen ifrån en grym drake som i 100 år suttit fjättrad i bojor av is, men med mörk magis hjälp nu är fri. Vägen dit kantas av småäventyr, som de kastas in i för att de i ungdomligt oförstånd vägrar att lyssna på äldre och visare män... Alla som har egna barn kan väl relatera till det problemet.

Det här är en ruskigt enkel bok, som skulle passa min 10-åring bra. För mig blir det lite väl enkelt, även om den egentligen är väldigt bra skriven. Men jag fastnar hela tiden på det där med ungdomligt oförstånd, jag kan inte låta bli att sucka när de nödvändigtvis måste revoltera och känna sig orättvist behandlade bara för att vuxna inte inviger dem i alla sina hemligheter, och för att vuxna faktiskt ibland vet bättre. Kan vara att äldsta dottern är på väg in i den prepubertala åldern som spökar.

En saga är det, och det blir säkert en bra sådan, för som de flesta fantsyböcker så är den inte avslutad. Del 2 ska ha kommit, men jag tror att jag överlåter den åt barnen.

Jösses vad den kvinnan kan skriva böcker. Jag ryser av vällust. Jag är avundsjuk på er som har den kvar att läsa, precis som jag var till bokens föregångare "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Att ursprungssvenskan Linda den här gången ville börja att ge ut sin nya roman här i Sverige niger jag och tackar vackert för, jag hoppas det fortsätter på det viset så jag inte behöver vänta länge på nästa. Jag har fått mig en all-time-favourite-författare tror jag minsann!
Det är inte ofta roman nr två lever upp till samma nivå som nr ett, men frågan är om inte Linda Olsson har gjort snäppet bättre ifrån sig med "Sonat till Miriam", hur det nu kan gå till. Ut och köp!

Adam Anker låter dagarna flyta iväg i tristess och ensamhet i Nya Zeeland dit han emigrerat med sin dotter MIriam nitton år tidigare. Miriam finns inte kvar i livet dock, hon togs ifrån honom alltför tidigt och Adam vet inte hur han skall kunna fortsätta leva utan sin älskade dotter. Ett av hennes hårspännen väcker minnen till liv i alla fall, och Adam vågar börja ett sökande efter ursprung som en anledning till att finna sig själv och för att knyta samman länken till Miriam. Sökandet leder honom till Krakow och till Stockholm, till andra världskrigets judeutrotning och till tjugo år gamla minnen av kärlek och längtan, till familjehemligheter och till Henne.

Den här romanens ledord är vemod och ödmjukhet och kärlek tycker jag, rakt igenom. Den är v a c k e r.

Den här boken har alla förutsättningar att vara fantastisk, men det är den inte. Boken är skriven av en kvinna, Linda, drabbad av depressioner och otäcka minnesbilder, samt hennes psykiatriker Robin. Det är alltså en sann berättelse, som handlar om övergrepp i barndomen.

Man får följa Linda från barndomen, då hon växte upp i Rhodesia, med en fantastisk far en frånvarande mor och senare även en svart styvmor. I falangen finns även 3 helsyskon, och det är framför allt en syster som följer hennes resa. Parallellt med denna berättelse löper den om Linda under slutet av 80-talet/början av 90-talet, då hon utan förvarning drabbas av minnesbilder som inte stämmer överens med vad hon tidigare kommit ihåg. Hon upptäcker också att hon har "tappat" 3 år av sitt liv, år som hennes syster har tydliga minnesbilder av, men som hon inte alls kan relatera till. Linda hamnar på mentalsjukhus, och där kommer också hennes psykiatriker Robin in, och de skriver varannat kapitel i boken.

Den här boken utspelar sig på tre kontinenter, Afrika, Europa och USA, och har dessutom en väl fungerande ramberättelse. Vad som gör att den inte fungerar är avsaknaden av miljö- och rumsbeskrivningar. Framför allt gällande den afrikanska scenen så saknar jag de dofter och synintryck, som man skulle kunna tänka sig självklara. Inte heller i de andra scenerna i boken får man någon gång reda på hur omgivningar ser ut. Det gör att boken blir platt, och tyvärr väääldigt seg, jag får i stort sett tvinga mig att läsa klart den, och hålla emot av alla krafter för att inte hoppa över text.

Intressant är däremot det faktum att hjärnan helt kan förtränga trauman i barndomen, hon har förträngt tre år, och man blir nyfiken på hur det hela ska nystas upp. Vem stod bakom övergreppen? Svaret är överraskande. Tyvärr faller konceptet patient-psykiatriker mot slutet av boken, då det visar sig att en helt annan kraft kommer in och "helar" henne. Japp, ni gissar rätt: Gud.... Förbön fungerar tydligen, så ni kan väl komma ihåg mig i kvällsbönen, jag behöver en ny bil.

En semestervecka på Sicilien. Mamma, pappa och två barn. Nu ska de starta om på nytt.

Så är inledningen på baksidan av den här romanen. Den fortsatta handlingen på det är att efter ett drygt femtonårigt äktenskap lever Anna och Mats ett skavsårsliv tilsammans. Ett sådant där som sticker och irriterar, där missförstånden växer och blir till infekterade härdsmältor i var och varannan mening. De åker till Sicilien för att försöka lappa ihop det hela, men det funkar sisådär. Semestern urartar redan innan de går på planet.

Hur det fortsätter får du läsa om själv, för den här Zweigbergkskan var faktiskt riktigt ok. Lite småseg och full av irritationskänslor till en början, men väl en bit in i boken så lossnar det där och man har faktiskt ingen riktig aning om hur det hela kommer att fortlöpa.

Däremot är jag ganska mätt på Zweigbergk just nu, varför jag recenserar tre på raken är just för att jag lånade tre på raken på bibblo och då måste jag så klart redovisa dem en efter en *s* Jag blev heller inte särskilt upplyft av dem, för den känslan fångar inte den här författaren någonstans. Jag saknar jävlaranamma. Det är oerhört depressivt i hennes romaner, men ibland är man ju i den fasen av livet att man suktar efter dylika att känna igen sig vid. Jag är inte där och dörför får det vara nock för nu.

Jag gillar verkligen Keyes, hon skriver så enkelt och naturligt, så där som man själv skulle vilja kunna skriva. Handlingen dör aldrig, inte ens i mitten så där som de flesta böcker gör. Det enda negativa skulle väl vara att man aldrig kan lägga ifrån sig hennes böcker, vilket resulterar i att jobbdagarna blir outhärdliga när man lägger vantarna på ett av hennes verk.

Som alltid handlar boken om kvinnor, och inte schablonbilden av kvinnor. Även om de ofta beskrivs som relativt vackra, så får man alltid ingående insyn i vad de själva tycker om sig själva, och det är långt ifrån odelat positvt. Jag faller för att hon beskriver sina karaktärer med de brister och fel, som man vanligtvis beskriver sig själv med. Man kommer karaktärerna mycket nära, ett välfungerande recept.

Den här gången är det tre kvinnor som står i fokus, två aspirerande författare och deras agent. Bilden kompliceras lite då en av de kvinnliga författarna (Lily), snott den andra kvinnliga författarens (Gemma) pojkvän. Lily är den som får sin bok publicerad först, och Gemma använder sina författardrömmar för att tävla med Lily om läsarna. Alla tre har dock egna fascinerade liv, som man mer än gärna följer. Striden mellan författarinnorna blir således en bihistoria som för de andra historierna framåt

Det här är en drömma-sig-bort-bok, egentligen perfekt för stranden eller solstolen, om man får drömma sig tillbaka till sommaren. Egentligen handlar det nog bara om att jag skulle velat haft en hel dag på mig, så att jag skulle fått läsa oavbrutet...