Kerstin Thorvall "Berättelsen om Signe"
Ganska så exakt 1000 sidor mardröm var det här.... Anledningen är inte berättelsen - den håller, utan språket. Jag är ingen litterär guru, men måste människan försöka skriva så litterärt så att det blir patetiskt högtravande. Dessutom hoppar hon hela tiden mellan olika tidsåldrar, så ibland vet man egentligen inte om vem man läser. Rörigt och prententiöst.
Berättelsen om Signe är egentligen tre böcker i en samlingsvolym; När man skjuter arbetare..., I skuggan av oron samt Från Signe till Alberte - kärleksfullt och förtvivlat. Den första har jag tampats med för flera år sedan, och jag kommer inte ens ihåg om jag kom igenom den - förmodligen inte. Men berättelsen håller som sagt, och den första som egentligen handlar om Signes mamma Hilma, är helt klart den bästa. Bäst för att den är minst rörig, och följer en bestämd mall. Den andra boken är bara en transportsträcka, och den tredje behandlar Signes vuxna, gifta liv, samtidigt som det hoppas fram och tillbaka. I den tredje boken känns influenserna av Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkam tydligt, framför allt då det tidigare hintats om att Signe har homosexuella tendenser. Vill lilla Kerstin månne vara en ny Selma...
Berättelsen då; liten, söt bondflicka (Hilma) gifts bort med sinnesjuk prästson (Sigfrid). Prästsonens föräldrar är väl medvetna om att sonen har en sjukdom som gör det olagligt för honom att gifta sig, men vill lämpa över ansvaret på någon annan, plikttrogen, omedveten. Redan på bröllopsnatten blir Hilma våldtagen så att hon måste tas in på sjukhus för att sys, och maken blir inlåst på psykiatriskt sjukhus i månader. Boken kommer sedan att handla om Hilmas liv med Sigfrid, och om hur deras enda barn, Signe, påverkas av Arvet.
Det här är definitivt ingen ligga-på-stranden-bok. Här krävs koncentration för att få bukt med den röriga texten. Men, återigen, berättelsen håller.
Berättelsen om Signe är egentligen tre böcker i en samlingsvolym; När man skjuter arbetare..., I skuggan av oron samt Från Signe till Alberte - kärleksfullt och förtvivlat. Den första har jag tampats med för flera år sedan, och jag kommer inte ens ihåg om jag kom igenom den - förmodligen inte. Men berättelsen håller som sagt, och den första som egentligen handlar om Signes mamma Hilma, är helt klart den bästa. Bäst för att den är minst rörig, och följer en bestämd mall. Den andra boken är bara en transportsträcka, och den tredje behandlar Signes vuxna, gifta liv, samtidigt som det hoppas fram och tillbaka. I den tredje boken känns influenserna av Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkam tydligt, framför allt då det tidigare hintats om att Signe har homosexuella tendenser. Vill lilla Kerstin månne vara en ny Selma...
Berättelsen då; liten, söt bondflicka (Hilma) gifts bort med sinnesjuk prästson (Sigfrid). Prästsonens föräldrar är väl medvetna om att sonen har en sjukdom som gör det olagligt för honom att gifta sig, men vill lämpa över ansvaret på någon annan, plikttrogen, omedveten. Redan på bröllopsnatten blir Hilma våldtagen så att hon måste tas in på sjukhus för att sys, och maken blir inlåst på psykiatriskt sjukhus i månader. Boken kommer sedan att handla om Hilmas liv med Sigfrid, och om hur deras enda barn, Signe, påverkas av Arvet.
Det här är definitivt ingen ligga-på-stranden-bok. Här krävs koncentration för att få bukt med den röriga texten. Men, återigen, berättelsen håller.
Kommentarer
Trackback
