En hel del text

Den fjärde boken i hitta-på-sagan som sprungit ur "Gömda". Ja, jag säger hitta-på-sagan, för jag tror att Liza Marklund inte är sanningsenlig när hon påstår att Maria Eriksson finns IRL. Men det är jag det.
Jag säger inte att den är påhittad utifrån att historien skulle vara överdriven, inte alls, eftersom jag själv vet hur illa behandlade kvinnor kan bli av män. Det är snarare det att ingen vet vem denne "mörkögde mannen" aka förövaren är eller ingen som gett sig till känna av att veta vart i landet det hela skulle ha utspelat sig; lite sånt. Intagna på anstalter håller inte käften. Inte vårdare/socialarbetare/vänner etc heller. Jag köper inte att detta skulle vara en så djupt förborgad hemlighet i kretsen av de inblandade, överbevisa mig gärna för jag är inte den som är den.

"Emma, Mias dotter" beskriver familjen Mias upplevelser ur dottern Emmas perspektiv, precis som titeln gör anspråk på. Mer än så är det inte. Uselt skriven, på Västfronten intet nytt om händelserna och jag bläddrade snabbt igenom eländet och kommer inte att läsa en eventuell femte roman i samma serie. Under förutsättning att det inte är "Den mörköde mannen" som ger sitt perspektiv på händelserna *flinar* - då kanske jag ids.

Jösses vad den kvinnan kan skriva böcker. Jag ryser av vällust. Jag är avundsjuk på er som har den kvar att läsa, precis som jag var till bokens föregångare "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Att ursprungssvenskan Linda den här gången ville börja att ge ut sin nya roman här i Sverige niger jag och tackar vackert för, jag hoppas det fortsätter på det viset så jag inte behöver vänta länge på nästa. Jag har fått mig en all-time-favourite-författare tror jag minsann!
Det är inte ofta roman nr två lever upp till samma nivå som nr ett, men frågan är om inte Linda Olsson har gjort snäppet bättre ifrån sig med "Sonat till Miriam", hur det nu kan gå till. Ut och köp!

Adam Anker låter dagarna flyta iväg i tristess och ensamhet i Nya Zeeland dit han emigrerat med sin dotter MIriam nitton år tidigare. Miriam finns inte kvar i livet dock, hon togs ifrån honom alltför tidigt och Adam vet inte hur han skall kunna fortsätta leva utan sin älskade dotter. Ett av hennes hårspännen väcker minnen till liv i alla fall, och Adam vågar börja ett sökande efter ursprung som en anledning till att finna sig själv och för att knyta samman länken till Miriam. Sökandet leder honom till Krakow och till Stockholm, till andra världskrigets judeutrotning och till tjugo år gamla minnen av kärlek och längtan, till familjehemligheter och till Henne.

Den här romanens ledord är vemod och ödmjukhet och kärlek tycker jag, rakt igenom. Den är v a c k e r.

En semestervecka på Sicilien. Mamma, pappa och två barn. Nu ska de starta om på nytt.

Så är inledningen på baksidan av den här romanen. Den fortsatta handlingen på det är att efter ett drygt femtonårigt äktenskap lever Anna och Mats ett skavsårsliv tilsammans. Ett sådant där som sticker och irriterar, där missförstånden växer och blir till infekterade härdsmältor i var och varannan mening. De åker till Sicilien för att försöka lappa ihop det hela, men det funkar sisådär. Semestern urartar redan innan de går på planet.

Hur det fortsätter får du läsa om själv, för den här Zweigbergkskan var faktiskt riktigt ok. Lite småseg och full av irritationskänslor till en början, men väl en bit in i boken så lossnar det där och man har faktiskt ingen riktig aning om hur det hela kommer att fortlöpa.

Däremot är jag ganska mätt på Zweigbergk just nu, varför jag recenserar tre på raken är just för att jag lånade tre på raken på bibblo och då måste jag så klart redovisa dem en efter en *s* Jag blev heller inte särskilt upplyft av dem, för den känslan fångar inte den här författaren någonstans. Jag saknar jävlaranamma. Det är oerhört depressivt i hennes romaner, men ibland är man ju i den fasen av livet att man suktar efter dylika att känna igen sig vid. Jag är inte där och dörför får det vara nock för nu.

Det är inte ofta jag blir så förbannad när jag läser en bok, att jag måste snabbläsa framåt. Men med den här Zweigbergkskan skedde det. Hon skildrar vardagstragik och förhållanden och otrohet och småbarnsår på ett bra sätt, men jag fick en sån rejäl aversion till båda huvudpersonerna att jag bara blev glad när eländet var slut.

Jag orkar inte ens berätta mer om vad den handlar om, men ok, kort då: Tom och Jessica träffas på en fest, tycke uppstår, barn blir till, kärlek finns, omogen man, förlåtande kvinna som gör ner sig själv genom att ställa upp på saker som inte finns i i vart fall min värld i ett förhållande och då pratar jag inte om sex utan hur långt man kan gå för att såra varandra, yadayadayada. Bajsbok. Men den var bra skriven.

När Minna ska börja gymnasiet är hennes önskan att hon ska kunna lämna sitt gamla liv bakom sig och att ingen på den nya skolan ska veta någoning om hennes bakgrund. Hon vill kunna plugga i lugn och ro, skaffa sig kompisar för första gången och inte behöva oroa sig för att någon ska känna till hennes mörka hemlighet; att hon lever ihop med sin schizofrena mamma som är inlagd på psyk från och till och som Minna måste hjälpa varje ledig stund då ingen annan i deras närhet finns att tillgå.

Så blir det tyvärr inte, för trots att hon sökt in på en gymnasieskola en bit hemifrån så börjar en tjej från den gamla skolan i samma klass som Minna. Så Minna får kämpa hårt för att klara skolan och dagarna och för att inte hennes helvete ska komma ut, för vem ska ta hand om mamma om inte Minna gör det?

En mycket bra, men sorglig och vemodig, debutroman, klart läsvärd! Man känner mycket med Minna och har egentligen ingen aning om hur det kommer gå för henne och hennes pojkvän och hennes mamma, förrän just i slutet. Det är en roman att läsa och diskutera kring för lärare och elever i högstadiet och gymnasiet, och för människor som arbetar med ungdomar, och psykisk sjuka, över lag.

Efter att ha varit försvunnen i åtta år återfinns Lucy på ett sjukhus i New York. I hopp om att hon ska vakna ur medvetslösheten berättar hennes systrar Annie och Mimmi om sina liv i Stockholm.

Mimmis liv har handlat om olika sätt att fly, Annie har levt sitt liv som fastfrusen i obestämd väntan på något. Det blir berättelser om att våga ta emot kärleken när den dyker upp i annorlunda skepnad, om skrivandets makt och ansvar, om samhällets osynliga förväntningar och skavande roller samt om ett oväntat lyckligt parhusliv.

Mina döttrars systrar är en historia om väntan och längtan, om hur vi hanterar väntan på det vi allra mest önskar under obegränsad tid, och hur vi står ut med att sitta i dödens väntrum. Medan Lucy ligger stum och orörlig frågar hennes systrar sig: Hur länge kan man be någon vänta på en? Är längtan alltid förgäves?

Den här romanen ska alla som har systrar läsa. Det är bland det bästa jag läst på länge, jag var lyrisk när jag var klar med den. Det här är kärlek mina vänner, kärlek på hög nivå i vardagen och i kvinnors liv. Läs den *pekar med hela handen*!

En lättfattlig, intelligent och genomtänkt handledning i konsten att handskas med med det motsatta könet - oumbärlig för varje mansinnehavare.
Gissa vem jag fick den av? Jepp, maken var rätt svar. En bok om vad man har honom till, hur han tänker, hur han bör bemötas och hur du får ut det bästa av din man i varje situation. En skratta-och-slipp-tänk-för-en-stund-bok.