En hel del text

Som sjuttonåring kommer landsortsflickan Natasja i kontakt med en man på ett café. Natasja har inte kommit in på den utbildningen hon velat, hon har drömmar om att ta sig till större städer eller utomlands för att komma ifrån byhålan hon vuxit upp i, och mannen hon träffar inger henne hopp om framtiden. Han lovar arbete utomlands och Natasja nappar med hull och hår. Det blir inte riktigt som hon tänkt sig, inte alls faktiskt, utan en kvinnas värsta mardröm besannas. Natasja finner sig såld som sexslav. Hon kan inte ta sig därifrån utan blir inlåst, våldtagen, misshandlad och är helt i klorna på de två männen som köpt hennes kropp.

"Såld" är en självbiografi som väcker känslor hos mig, känslor av ilska och frustration över hur människor tycker de har rätten att ta över andra människors liv och behandla dem som mindre värda helt utan skrupler.

Tyvärr en en-i-mängden-Boats för min del, jag kommer säkert att ha glömt den inom snar framtid eftersom handlingen är ganska världsfrånvändade ur mitt eget perspektiv sett, men det är väldigt intressant att få veta hur de här ryska prostituerade tjejernas situation är.  Det är bra att det skrivs om detta vedervärdiga och ännu bättre är, att Natasja har kunnat skriva den. Eftersom hon har kunnat det, så förstår man hur det slutar menar jag.
 

Det här är en bok som man försvinner i, en av de där man inte ska börja läsa en söndagskväll - för då kommer man inte upp på måndagen.

Två kvinnor, i parallella historier, får man följa i lite omvänd ordning. Bägge är framgångsrika inom sina områden, bägge har relativt gott om pengar. Från början var de bästa vänner, tills den ena förförde den andras pojkvän. 10 år efter förförelsen får den försmådda en bröllopsinbjudan till gamla kompisens och gamla pojkvännens bröllop, en storslagen historia på ett irländskt slott. Hon bestämmer sig för att gå dit, men inte för att fira det lyckliga paret.

Låter banalt, jag vet, men man faller verkligen för karaktärerna, och det är ju inte helt otrevligt när det går bra för de goda och de onda får betala för gammal ost. O`Flannagan skriver medryckande, och är mycket duktig på cliff hangers, hon beskriver detaljer på det där självklara sättet, som gör att man tycker att man är en del av kvinnornas liv. Vilket resulterar i att man saknar sina kompisar när boken tar slut. Snyft.

Här har vi en bok om en "arg ung kvinna", till råga på allt är hon varulv... Ibland kan sådana böcker fungera alldeles utomordentligt - se bara på Stephanie Meyer! Den här gången fungerar det icke.

Biten handlar om Elena, som kämpar frenetiskt emot sina drifter för att kunna leva ett vanligt liv med en vanlig man. Men familjen kallar, varulvsfamiljen vill säga, och där finns det vackra fränder som är kul att (inte bara) springa med. När så rivaliserade varulvsfamiljer hotar reviret blir det bara löjligt. Det blir snälla varulvar, blodtörstiga varulvar och varulvssex i en salig blandning, och det största nöjet man har när man läser boken är att försöka analysera författarens hjärna.

Jag försöker ta mig igenom ett visst antal ungdomsböcker per år, för att kunna rekommendera i skolan - och tro mig, den här ska jag glömma bort att jag någonsin läst.

Det är faktiskt inte så ofta, som man av en slump stöter på en författare som man:
a) aldrig hört talas om
b) måste läsa fler böcker av!
Men här var en som uppfyllde bägge kriterierna!

Det här är en smart bok, en bok som utvecklas utöver den givna handlingen, som överraskar och driver på. Lyckligtvis måste han ha skrivit fler böcker, eftersom det på framsidan kommenteras "Ett fall för Karen Sharp". Varför skriver så många män om kvinnliga poliser förresten? Däri kan man ju spekulera på fula vis...

Boken handlar om en trettonåring som blir kidnappad, och eftersom hon är dotter till en domare så sätts naturligtvis alla resurser möjliga in. Författaren väver också in en berättelse om en prostituerads påstådda anklagelse om att ha blivit utsatt för pedofiler för många år sedan, där hon även hävdar att hon varit instängd i ett rum med två tvillingflickor som svalt ihjäl. Dessa två historier ska vävas ihop, men inte på det mest uppenbara sättet.

Karen Sharp, som är en av utredarna, är naturligtvis snygg, vältränad och kvick. Hon har gjort sig omöjlig under tidigare utredningar, och nu vill ingen ta i henne med tång. Men hon levererar naturligtvis. Klichén till trots är detta en mycket bra bok, som borde passa C som hand i handske!

Det är inte ofta jag blir så förbannad när jag läser en bok, att jag måste snabbläsa framåt. Men med den här Zweigbergkskan skedde det. Hon skildrar vardagstragik och förhållanden och otrohet och småbarnsår på ett bra sätt, men jag fick en sån rejäl aversion till båda huvudpersonerna att jag bara blev glad när eländet var slut.

Jag orkar inte ens berätta mer om vad den handlar om, men ok, kort då: Tom och Jessica träffas på en fest, tycke uppstår, barn blir till, kärlek finns, omogen man, förlåtande kvinna som gör ner sig själv genom att ställa upp på saker som inte finns i i vart fall min värld i ett förhållande och då pratar jag inte om sex utan hur långt man kan gå för att såra varandra, yadayadayada. Bajsbok. Men den var bra skriven.

Det här var en rätt ok roman, i alla fall för mig och ur mitt yrkesliv sett. Det gav lite funderingar, eller i vart fall bekräftelse på att det aldrig är ok att släppa någon intagen bakom ryggen för då kan det gå åt skogen.

Fängelseprästen Ingrid blir tagen som gisslan när en bunt intagna lyckas med ett flyktförsök. Man får följa dem och Ingrid under flykten med alla de känslostormar och rädslor och hopplösheter som uppstår. Den är tidvis ganska otäck, jag kunde härröra de kriminella till verkliga personer och kände hur väldigt lite jag skulle vilja hamna i Ingrids situation. Jag ska ta med mig den här boken till jobbet imorgon och låta mina kollegor läsa den om de vill, jag tror det vore nyttigt (särskilt för vissa ;))

Zweigbergk har tydligen gett ut tre tidigare kriminalromaner om fängelseprästen Ingrid, och jag skulle nog kunna tänka mig att låna de tidigare utgivna på biblioteket. Inte köpa, men låna, för så bra var de definitivt inte.

En kvinna och en man hittas mördade på ett bestialiskt sätt i kvinnans hus på Gotland. Polisen Fredrik Broman och hans kollegor tar sig an uppgiften att leta reda på mördaren, som redan från början är given, men detta till trots lyckas Östlundh hålla intresset för storyn uppe och igång ända till sista raderna.

För så är det med Håkan Östlundhs kriminalserie. "Blot" är den fjärde i den här serien, som alla utspelar sig på Gotland, och jag har inte släppt intresset över den här författaren utan ser nu fram emot en femte, och en sjätte. Eller kanske ännu fler. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför Östlundhs böcker har satt så djupa spår i min kriminalbokssjäl, men ett vet jag och det är att det är en av de bästa svenska kriminalromanserier jag råkat på.

Starta med den första; "Släke", fortsätt direkt på nr två "Dykaren" och kör sedan vidare på "Terror" och så denna den senaste, "Blot". Jag tror inte du blir besviken.

        

Jag var kring tio år när jag upptäckte Ed McBain. Under tonåren plöjde jag böckerna om 87:e distriktet en efter en med stor förtjusning och flera gånger om, det var han som fick mig att komma in på polisromanspåret antar jag. Nu, sisådär 25 år senare (herregud, vart tog åren vägen??) och efter att inte ha läst en regelrätt McBain på många år, sprang jag på Fat Ollie. Och blev så besviken. Här upptäcker jag att McBain är en i raden kioskförfattare, han som var min store husgud i bokvärlden genom hela min uppväxt. Det ÄR för sorgligt. Fast de tidiga böckerna _var_ bra, jag vägrar tro annat och därför vill jag heller inte läsa om dem för att inte glorian ska hamna på sniskan.

Fat Ollies bok utspelar sig även den i Staden (aka New York), poliserna i 87:e disktriktet är desamma som alltid, som Carella, Kling, Ollie själv m fl. En politiker blir mördad och Ollie Weeks blir utredare. Ollie drömmer om att bli författare och med sig till mordplatsen har han sitt utkast till första roman i bilen. Det blir inbrott i bilen och romanen blir stulen, och medan Carella och Kling sköter mordutredningen så försöker Ollie få tag i sin dyrgrip. Ungefär detta är handlingen och mycket mer än så blir det inte. Förutsägbart och ingen aha-upplevelse; den här boken ska man endast läsa om man som jag är en gammal McBainräv. Vill man dock bli en McBainräv ska man bege sig till närmaste antikvariat och köpa på sig: 
 

Polishataren (även Avslöjad) (1956; Cop Hater)

Rånaren (även Kvinna överfallen) (1956; The Mugger)

Langaren (även Heroin) (1956; The Pusher)

Svindlaren (även Döden tatuerar) (1957; The Con Man)

Mördarens val (1957; Killer's Choice)

Hämnden (1958; Killer's Payoff)

Ladykiller (1958; Ladykiller)

Flaskan (1959; Killer's Wedge)

Hatet (1959; 'Til Death)

Hotet (1959; King's Ransom)

Handen (1960; Give the Boys a Great Big Hand)

Den döve (1960; The Heckler)

Het söndag (1960; See Them Die)

Svart motiv (1961; Lady, Lady, I Did It)

Som kärlek (1962; Like Love)

M fl, m fl...Underbar läsning!

Den här boken såg jag verkligen fram emot att läsa, det är en av de där böckerna där de lyckas få den att verka kanonbra på baksidan. Läs det här:

"Före detta Secret Service-agenterna Sean King och Michelle Maxwell är förföljda av sitt senaste fall. När Sean inser att Michelles inre demoner håller på att förgöra henne ordnar han så att hon, om än motvilligt, får psykologisk hjälp. Men istället för att fokusera på sitt tillfrisknande, upptäcker Michelle att någonting inte står rätt till på sjukhuset ...

För att bekosta Michelles sjukhussvistelse åtar sig Sean ett riskfyllt uppdrag. En forskare, Monk Turing, har dött under mystiska omständigheter nära Babbage Town, en hemlighetsfull institution beeståående av en excentrisk grupp vetenskapsmän och kryptografer, finansierad av ett mäktigt företag. Samtidigt har den döde mannens dotter Viggie, ett pianospelande underbarn, sina egna hemligheter. Och vad har egentligen frasen "koder och blod" för betydelse?

Mittemot Babbage Town, på andra sidan York River, ligger CIA:s elitträningsläger Camp Peary, där Monk Turings kropp hittades. Sean har både FBI och CIA i hälarna; kommer han att kunna hitta mördaren och avslöja sanningen innnan han själv blir ett mordoffer? Och kommer han att hinna rädda Michelle från sig själv"

Visst verkar den bra. Men det är den inte. Handlingen är fruktansvärt rörig, som om författaren egentligen haft stoffet till ett par tre romaner, men inte kunnat bestämma sig för vem han skulle börja skriva.

Vi har alltså en Michelle, som har jobbat för FBI, som har varit livvakt åt presidenten, som har svart bälte i varenda kampsport som finns och som naturligtvis är ohyggligt snygg. Hon får psykiska problem, vilket innebär att hon bestämmer sig för att spöa upp män som är 3 gånger så stora som hon. Hon hamnar på psykiatriskt sjukhus och löser brott.

Men det är inte bara det som författaren försöker klämma in. Han lägger också in långa utläggningar om kvantfysik, andra världskriget, krypteringsteknik, 1700-talets brittiska guvernörer, knark, guldskatter, konspirationsteorier, kriget i Afghanistan och ruttenhet inom den amerikanska regeringen. Sen har vi ju naturligtvis genier, både vuxna och barn, och psykiska problem som ska lösas och hanteras.

Förstår ni vad jag menar, det blir för mycket, så mycket så att man bitvis inte ens förstår vad boken handlar om; är det kvantfysik eller psykiska problem som härstammar i barndomen, är det guldskatter eller knark??? Inte lyckas han med upplösningen heller, utan det blir blaha, och nya personer som ska introduceras i de sista sidorna.

Ja, ja, det går väl nästan att lista ut om jag tycker att du ska läsa den här va....

När Minna ska börja gymnasiet är hennes önskan att hon ska kunna lämna sitt gamla liv bakom sig och att ingen på den nya skolan ska veta någoning om hennes bakgrund. Hon vill kunna plugga i lugn och ro, skaffa sig kompisar för första gången och inte behöva oroa sig för att någon ska känna till hennes mörka hemlighet; att hon lever ihop med sin schizofrena mamma som är inlagd på psyk från och till och som Minna måste hjälpa varje ledig stund då ingen annan i deras närhet finns att tillgå.

Så blir det tyvärr inte, för trots att hon sökt in på en gymnasieskola en bit hemifrån så börjar en tjej från den gamla skolan i samma klass som Minna. Så Minna får kämpa hårt för att klara skolan och dagarna och för att inte hennes helvete ska komma ut, för vem ska ta hand om mamma om inte Minna gör det?

En mycket bra, men sorglig och vemodig, debutroman, klart läsvärd! Man känner mycket med Minna och har egentligen ingen aning om hur det kommer gå för henne och hennes pojkvän och hennes mamma, förrän just i slutet. Det är en roman att läsa och diskutera kring för lärare och elever i högstadiet och gymnasiet, och för människor som arbetar med ungdomar, och psykisk sjuka, över lag.

Jag har hela tiden en känsla av att jag har läst den här boken förut, men jag förstår inte hur jag i så fall kan ha glömt bort det eftersom den kom ut 2007. Däremot vet jag att jag har sett ett tv-program om författaren, det kan ha varit Oprah, och i så fall har jag väl hört berättelsen bitvis.

Det är naturligtvis en fruktansvärd historia. En dotter som från väldigt ung ålder blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin giriga mamma, syskon som håller sig undan och favoriseras av sagda mamma och en undfallande, frånvarande pappa. Tankarna går osökt till "Pojken som kallades Det".

Boken är ärlig, men jag måste erkänna att jag även tycker att den är lite kall, lite väl objektiv om nu en sådan historia kan vara det. Jag vill inte på något sätt mena att historien inte är fruktansvärd, eller att man inte blir gripen av hennes öde. Det är frånvaron av känslor jag hakar upp mig på, antagligen har jag läst för många sådana här böcker just nu och behöver en paus.

Vad boken däremot lyckas förmedla är hopp och framtidstro. Det här är en tjej som klarar vad som helst, bland annat att försörja sig helt själv från 13 års ålder och samtidigt lyckas med bedriften att få högsta betyg i skolan. Det bevisar hon ytterligare genom att utbilda sig till advokat och bli den första svarta domaren i Storbritannien, inte direkt något jag skulle ha lyckats med...

Dethär är en bra bok, helt klart läsvärd. Men när man läser ska man kanske fokusera på samma sak som hon uppenbarligen gör - se möjligheter överallt, inte begränsningar. Det här är en fantastisk kvinna, mind you!

Jag är övertygad om att det här är alla kvinnors hemliga dröm, antingen vi är singlar eller gifta med barn. Är gräset grönare på andra sidan?

Boken handlar om, å ena sidan, en brittisk journalist, singel med ett fint jobb på en modetidning, å andra sidan, en desperate housewife i USA som börjat tröttna på statusjakten. Singeltjejen drömmer om man och barn, det trygga och kärleksfulla i ett förhållande. Den gifta drömmer om att fly alla måsten i den välbärgade förorten, att slippa köpa nya, dyra kläder inför varje fikadate med de andra gifta kvinnorna. Så, genom en tidningsartikel byter de liv. En månad ska de spendera i den andra kvinnans kläder.

Visst har jag drömt om det, att få tillbaka lite av den frihet man hade som singel - visst har du det också. Att få äta när man vill, att få vila när man vill och inte att förglömma, att få gå på toaletten i lugn och ro... Men i samma sekund (eller i alla fall när barnen har somnat) inser man att man har det bra där man är.

Boken är förutsägbar, extremt förutsägbar, till och med innan man har börjat läsa den vet man hur den ska sluta. Men det gör ingenting, för den är underhållande. Lätt i tonen, snabbt framskridande utan en tråkig sekund. Den har också förmågan att få en att bli ganska nöjd med sitt eget liv, utan att kvinnorna i boken har några riktigt dåliga erfarenheter. Framför allt känns det ganska ok att vara fattig när man läst klart.

Efter att ha varit försvunnen i åtta år återfinns Lucy på ett sjukhus i New York. I hopp om att hon ska vakna ur medvetslösheten berättar hennes systrar Annie och Mimmi om sina liv i Stockholm.

Mimmis liv har handlat om olika sätt att fly, Annie har levt sitt liv som fastfrusen i obestämd väntan på något. Det blir berättelser om att våga ta emot kärleken när den dyker upp i annorlunda skepnad, om skrivandets makt och ansvar, om samhällets osynliga förväntningar och skavande roller samt om ett oväntat lyckligt parhusliv.

Mina döttrars systrar är en historia om väntan och längtan, om hur vi hanterar väntan på det vi allra mest önskar under obegränsad tid, och hur vi står ut med att sitta i dödens väntrum. Medan Lucy ligger stum och orörlig frågar hennes systrar sig: Hur länge kan man be någon vänta på en? Är längtan alltid förgäves?

Den här romanen ska alla som har systrar läsa. Det är bland det bästa jag läst på länge, jag var lyrisk när jag var klar med den. Det här är kärlek mina vänner, kärlek på hög nivå i vardagen och i kvinnors liv. Läs den *pekar med hela handen*!

Nu har jag snart en helt egen kategori; kanske vi kan sätta rubriken "C:s tragikhylla" eller dylikt på den?

Här har vi ännu en självbiografi om tragisk uppväxt med psykisk sjuk samt alkoholmissbrukande mor. Den här ungen, Sandra, får utstå vedervärdiga saker och man blir oerhört gripen av att hon kommer dithän hon gör till slut. Förstå hur många maskrosungar det finns i vår värld, jag har fler på lager, var så säker!

Här tar Koontz igen allt det övernaturliga som han undertryckte i Velocity, men inte vilket övernaturligt som helst - utan med bibliska övertoner! Japp, det är stil på grabben ;)

Boken erbjuder spänning från första till sista sidan, och jag kunde inte släppa den ifrån mig. Detta kan bevisas med att jag läste boken medan jag hade 3 barn + svärmor i huset. Nu gillar jag det övernaturliga, och tycker att det är kul med monster, gör du inte det, hoppa över den här boken.

Invasion heter den, och det är ett perfekt namn. Ett par vaknar av att det regnar, men det är inte vilket regn som helst, det är tungt, självlysande och doftar underligt. De vilda djuren börjar bete sig konstigt, och människor försvinner spårlöst. Efter regnet kommer dimman, och i dimman finns monster.

Det här är en av de böckerna, som man genast kan se framför sig som en film, med kanske-inte-så-kända skådisar i huvudrollerna. Vilket naturligtvis innebär att jag inser att det här inte kan klassas som finlitteratur - men jäklar vad underhållande det är!

Det här är en ren thriller, och den är riktigt bra - han är smart den gode Koontz. Men jag skulle inte vilja titta in i hans hjärna, vilka monster det måste bo där...

I den här boken finns det inte ett enda övernaturligt monster, utan här är det ett högst mänskligt monster som står för skräcken. Boken handlar om en helt vanlig kille, som så många av Koontz karaktärer, jobbar på en grillrestaurang samtidigt som han har ett förflutet som författare. En dag när han kommer ut från resturangen hittar han en lapp på vindrutan:

"If you don't take this note to the police and get them involved, I will kill a lovely blond schoolteacher. If you do take this note to the police, I will instead kill an elderly woman active in charity work.. You have four hours to decide. The choice is yours"

Han gör ingenting, utan utgår ifrån att lappen är ett skämt. Men dagen efter dödas en ung, blond lärare bestialiskt, och killen får en ny lapp...

Skulle Koontz någon gång få för sig att göra sig av med lite ovänner, så är jag övertygad om att han skulle komma undan med det. Killen tänker på allt. Det finns inte ett frågetecken kvar när man läst klart boken, i alla fall inte som min mindre kompletta hjärna kan hitta. Tvärtom så är jag imponerad över hur han fått mördaren i boken att tänka på allt, och det blir ett bestående intryck som boken ger.

Det går helt klart att läsa den här boken, även om man hatar Koontz (as if), det är en renodlad thriller - och riktigt, riktigt  bra!

Den sjätte i serien som utspelar sig i Fjällbacka; bygden som troligen ligger som god tvåa näst efter Midsomer när det gäller mordstatistik.
Jag erkänner, jag gillar verkligen Läckbergs kriminalserie! Det är en semesterläsning som heter duga (ja H, du ska få den så att du hinner innan din semester är slut du också *flin*), man läser ut den på en dag eller två och man vill så snart som möjligt få reda på, inte bara vem som är mördaren, utan även hur det går för Patrik och Erica. Det är just den sidostoryn som lyfter det hela på något vis. Att jag sedan lägger ifrån mig boken när den är färdigläst, arg och förbannad som ett ilsket bi, är en annan femma. Den där jämrans Läckbergskan lyckas dessvärre få mig att känna en grym frustration bara på de sista meningarna, jag dängde bok#¤%&?"/ i bordet med en smäll och om inte klockan hade varit 04 och övriga familjen därför sov, hade jag skrikit ut denna ilska och frustration högt och ljudligt. Läs den och du kommer förstå varför.

Här har vi ännu en självbiografisk barndomsskildring, och eftersom jag gillar sådana, särskilt när det handlar om tragiska varianter, så skred jag till verket. Och blev besviken, och drog en lättnadens suck när jag väl hade kommit igenom eländet. Inte eländet som i att det visserligen var en eländes barndom med en överjävlig mor och drickande och allt det där, utan eländet med hur en författare kan få en ganska intressant historia till att bli något av en jaha-upplevelse.

Sorry, jag kan inte rekommendera den här. Men den som gillar Cecilia von Krusenstiernas "En spricka i kristallen" - var så god. Det är samma jämmer och elände fast tvärtom.