En hel del text

Annika Bengtzon är back on track, för förtifjortonde gången i ordningen. Jag är ledsen, jag kan inte förklara varför jag återvänder till och inte räds utav något som jag ser som pure kiosklitteratur och som bara ger mig ilande vibbar av frustration och leda. Efter den här gången säger jag stopp, nu är det bra. Marklund har left my building.

Storyn utspelar sig mestadels i Marbella. Här huserar en stöldliga i paradiset, en liga som kör med sövande gas för att slå ut familjerna i de hus de gör inbrott i. Den här gången går något fel, eller nåt, för den svenska familjen som blir utsatt går hädan allihop och dessutom är den sextonåriga dottern i familjen spårlöst försvunnen. Vem rycker då in för att rädda världen? Jomenvisst, den alltid lika osympatiska journalisten Annika B. Hon krånglar sig in och nästlar sig intill pudelns kärna och blir så klart en superhjälte av stora mått. Jag tycker att just barnfilmens Superhjältar är mer verklighetstrogna än lilla Annika och visst är det en fiktiv person men hallå!! Nån måtta får det lov att vara. Idioti.

Det här var en oerhört konstig roman, eller snarare lite udda och ovanlig. Huvudpersonen är nämligen död, utan att det blir alltför övernaturligt. Man får följa Monika P från det att hon hittas mördad till det att hon själv kommer fram till vem som mördade henne, och under resans gång ska hon komma fram till vem hon är/var och vilka irrvägar hennes liv har tagit ´til the bitter End.

Jag har tidigare läst "Jessica Jungs saknad" av samma författare och Gilek är något att hänga i julgranen. Jag tycker hennes författarskap fått alldeles för lite utrymme i media och det är riktigt synd. Gilek avhandlar brott mot kvinnor och tydligen skall det komma en tredje roman framöver. Den ska jag läsa.

"Jessica..." var visserligen betydligt bättre än "...Monika P", men den sistnämnda är ändå klart läsvärd då den är annorlunda. Och om annorlunda tycker jag ju.

    

Story nr 2 jag läser av denna kriminalromanförfattare. Den första gav jag riktigt höga poäng från min egenhändigt utarbetade skala, och den här får samma lika. Wahldén skriver tydligen romaner om aktuella händelser och väver ihop det till sådant som skulle kunna ske, om det gick riktigt snett, som gör att det blir en verklighet av hennes påhittade storysar.

I "Gå på vatten" får man återigen träffa poliserna Hedvig och Rafael. Den här gången får de via sin delaktighet i Internationella insatsstyrkan närvara vid ett gislandrama på en Finlandsfärja. Förövaren är en psykiskt sjuk kvinna som anser sig inte ha fått den rätta vården, och målet för hennes ilska och frustration är Sveriges socialminister.
Det är lagom spännade, det är inte överdrivet, det skulle kunna hända och storyn blir än mer intressant av att polis-Hedvig har personliga knutar till förövaren och sådeles blir Hedvigs personliga bakgrund ett intressant sidospår i romanen.

Två höga poäng på två utgivna lästa. Det blir till att snarast införskaffa den tredje och eventuella efterföljande!

O M G. (Betyder Oh My God för den som inte kände till förkortningen). O M G!
Efter att ha avslutat Nattfåk är jag näst intill lyrisk, för det var länge-länge sedan som jag läst en roman där författaren får till det på ett så otroligt bra sätt! Har du missat Nattfåk, eller för den delen Theorins debutroman "Skumtimmen", så finns bara ett att säga: Skämmes! Seså, ut och köp/låna/whatever.
Alla små snören knyts ihop i slutet på ett riktigt genomtänkt sätt. Sånt blir jag imponerad av och sånt fäster jag stor vikt vid som du kanske märkt av i tidigare recensioner ;)

Det här är en otäck bok. TIll skillnad mot min kära H har jag oerhört svårt för fantasy och spökhistorier; ge mig gärna bestialiska mord eller grova övergrepp på barn, bara de är verklighetsförankrade. Inga spöken eller övernaturligheter för min del tack. Därför är det konstigt att jag fortsatte läsa Nattfåk efter de första fem sidornas inledning.

Det här startar nämligen som en spökhistoria i ensligt gammalt hus på Öland dit en småbarnsfamilj flyttar för att komma från storstaden. Jag idiotförklarar sånt; försätter man sig i en sådan situation är det som att be om spöken och utsatthet och då ska man bara ha´t. Men, jag fortsatte i storyn och det är jag väldigt glad över.

Jag säger inget mer. Gengångare, småbarnsfamilj, Öländsk atmosfär, småstadspoliser, ond bråd död, tjyvjakter. *Ryyyys* Var så god och läs!!

Ett mord sker på Österåkersanstalten och offrets medintagne kusin känner starkt att han står på tur. Om han blir kvar vill säga. Det är flera huvudpersoner som gestaltas; polisen Christian, den f d åklagaren Susanne som sadlat om för att arbeta i par med Christian, brännvinsadvokten Douglas som är känd för att åta sig mafiosos och som är en girig sak som gärna låter sig mutas och ett gäng till.

Man får följa de här gestalterna ihop och ur varderas synvinkel på ett stundtals rörigt sätt som blir smått långtråkigt emellanåt men som tack och lov vägs upp av att den f d justitieministern vet vad han pratar om när han beskriver de olika yrkesutövarnas roller. Jag tycker ofta att jag stör mig på felaktigheter kring begrepp och situationer när jag läser kriminalromaner och kan banka skallen blå av frustration när jag stöter på dylikt, må hända en arbetsskada *s*

Rymmaren är i och för sig läsvärd. Om man inte har annat för sig och inget mer intressant i litteraturväg att ägna sig åt vill säga. Jag kan inte säga att jag blev besviken, men det beror nog mest på att jag inte hade några större förväntningar på Bodström som författare. Han är liksom bara någon som i vanliga fall ska sitta i ett hörn och se söt ut eller möjligen göra rättegångar lite mer intressanta just därför...

Kriminalinspeköt Irene Huss är på´t igen. Den här gången får polisen in ett mordfall; ett lik hittas inmurad i en rivningskåk och jakten på dess baneman startar och leder flera årtionden tillbaka i tiden.
Parallellt jobbar de med att finna mördaren av två unga flickor som funnit sina offer genom internet. Ett farligt fenomen det däringa!

En på det hela taget bra kriminalroman. Man vill inte riktigt släppa ifrån sig boken förrän man vet vem som är mördaren/mördarna och jag läste den i ett sträck från början till slut. Just slutet får Tursten som vanligt ihop på ett bra sätt och man slår ihop boken med en belåten suck. Rekommenderas om man gillar den här göteborgskan Huss!

Jag har inte läst något av Niemi tidigare, skäms på mig men det är dagen sanning. Den här titeln kunde jag dock inte motstå, visst är den lika läcker som t ex "polis, polis potatismos" eller dyl?!
Nåja, Niemi då. Det här var faktiskt en lite intressant författare. Nu kanske jag t o m kommer att orka mig på "Populärmusik från Vittula", för jag gillade den här mannens språk och användande av ord.

Boken i sig var ingen regelrätt höjdare dock. En kvinnlig polis far från Stockholm till Pajala för att utreda ett mord på en gamling. En gamling som snart visar sig vara så där populär bland ortsbefolkningen, en riktig hårding och på det stora hela en vedervärdig karl. Det finns många intressenter till titeln som mördare och utredningen blir ganska komplicerad just därför. Polisen Therese får det lite kämpligt tidvis, både vad gäller språkbruk, eftersom tornedalska är det främsta språket, men även med sina relationer till familj och även till - misstänkta. Storyn vandrar mellan Pajala och Stockholm och bitvis är det lite svårt att hänga med i svängarna vilka alla aktuella är. Vem mördaren är kommer inte fram förrän just i det allra bittra slutet och är en ahaupplevelse som samtidigt känns lite....förhastad-nu-är-jag-trött-på-att-skriva-så-jag-gör-ett-snabbt-avslut.  Rolig bitvis, mystisk och halvt långtråkig andra bitar.

Här har vi en bok om trafficking som verkligen är något! När jag såg titeln suckade jag lite lätt och tänkte att jo, ok, en sådan här till men sen får det vara bra. Det är för jäkligt det som händer kring de här ryska tjejerna, visst är det så, men all litteratur blir liksom samma sak och man känner igen det gång efter annan. Men kriminalreporter Wahldén - hon har fått till det! Författaren beskriver tragiken och helvetet för de här tjejerna, samtidigt som hon knyter ihop säcken till en väldigt spännande och otäck kriminalroman.

Två poliser skickas från Stockholm till en byhåla i norra Sverige för att försöka uteda och styra upp i ett disktrikt som har ovanligt få fall av könshandel. Något stämmer liksom inte, det borde vara fler. Snart kommer givetvis Hedvig och Rafael fram till att det visst förekommer och där ute i bushen finns väldigt mycket motstånd hos samhällets alla höjdare och inom kåren självt. De försöker bringa reda i oordningen och så hittas en äldre kvinna mördad i skogen, samtidigt som en ung kvinna förs svårt skadad till sjukhus.

En klart läsvärd bok! Jag vill ha en fortsättning med de här två poliserna inblandade, kan man få önska sig det?!

En hel by i norra Sverige förintas på ett mycket bestialiskt sätt. En domare från södra Sverige intresserar sig för fallet då hon har personliga kopplingar i det och resan går mellan landets olika delar, till Köpenhamn, till Beijing och till London, den går hundra år tillbaka i tiden och den går stundtals oerhört segt.

Tyvärr får inte Mankell ihop alla lösa trådar, han har stora problem med att få till det mot slutet men på det hela taget är romanen riktigt bra. Men väldigt ojämn.

Kejll Eriksson har jag läst en del av tidigare, men han är så ojämn som författare så jag har inte lagt en enda titel på minnet utan enbart hans namn. Han skriver polisromaner, och jag _tror_ att de alla handlar om poliskvinnan Anna Lindell. Men jag är inte säker. Eriksson skriver för min del bara sådana böcker som man läser när man inte riktigt har något annat tokintressant för stunden, då duger han.

Den här utspelar sig också i Uppsala, och berättar om ett kommunalråd som går ifrån ett möte och aldrig kommer tillbaka. Tolv år senare blir han iakttagen i Indien av en gammal granne och hans försvinnande nystas upp på ett ganska segt sätt. En parallellstory finns så klart med; i den hittas en avhuggen kvinnofot och Lindell söker reda på gåtan vart de kommer ifrån och vad som skett där.

Nae, äsch, du kan nästan hoppa över den här parentesromanen. Den var inget vidare trots att det lät bra på baksidan.

En kvinna och en man hittas mördade på ett bestialiskt sätt i kvinnans hus på Gotland. Polisen Fredrik Broman och hans kollegor tar sig an uppgiften att leta reda på mördaren, som redan från början är given, men detta till trots lyckas Östlundh hålla intresset för storyn uppe och igång ända till sista raderna.

För så är det med Håkan Östlundhs kriminalserie. "Blot" är den fjärde i den här serien, som alla utspelar sig på Gotland, och jag har inte släppt intresset över den här författaren utan ser nu fram emot en femte, och en sjätte. Eller kanske ännu fler. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför Östlundhs böcker har satt så djupa spår i min kriminalbokssjäl, men ett vet jag och det är att det är en av de bästa svenska kriminalromanserier jag råkat på.

Starta med den första; "Släke", fortsätt direkt på nr två "Dykaren" och kör sedan vidare på "Terror" och så denna den senaste, "Blot". Jag tror inte du blir besviken.

        

Jag var kring tio år när jag upptäckte Ed McBain. Under tonåren plöjde jag böckerna om 87:e distriktet en efter en med stor förtjusning och flera gånger om, det var han som fick mig att komma in på polisromanspåret antar jag. Nu, sisådär 25 år senare (herregud, vart tog åren vägen??) och efter att inte ha läst en regelrätt McBain på många år, sprang jag på Fat Ollie. Och blev så besviken. Här upptäcker jag att McBain är en i raden kioskförfattare, han som var min store husgud i bokvärlden genom hela min uppväxt. Det ÄR för sorgligt. Fast de tidiga böckerna _var_ bra, jag vägrar tro annat och därför vill jag heller inte läsa om dem för att inte glorian ska hamna på sniskan.

Fat Ollies bok utspelar sig även den i Staden (aka New York), poliserna i 87:e disktriktet är desamma som alltid, som Carella, Kling, Ollie själv m fl. En politiker blir mördad och Ollie Weeks blir utredare. Ollie drömmer om att bli författare och med sig till mordplatsen har han sitt utkast till första roman i bilen. Det blir inbrott i bilen och romanen blir stulen, och medan Carella och Kling sköter mordutredningen så försöker Ollie få tag i sin dyrgrip. Ungefär detta är handlingen och mycket mer än så blir det inte. Förutsägbart och ingen aha-upplevelse; den här boken ska man endast läsa om man som jag är en gammal McBainräv. Vill man dock bli en McBainräv ska man bege sig till närmaste antikvariat och köpa på sig: 
 

Polishataren (även Avslöjad) (1956; Cop Hater)

Rånaren (även Kvinna överfallen) (1956; The Mugger)

Langaren (även Heroin) (1956; The Pusher)

Svindlaren (även Döden tatuerar) (1957; The Con Man)

Mördarens val (1957; Killer's Choice)

Hämnden (1958; Killer's Payoff)

Ladykiller (1958; Ladykiller)

Flaskan (1959; Killer's Wedge)

Hatet (1959; 'Til Death)

Hotet (1959; King's Ransom)

Handen (1960; Give the Boys a Great Big Hand)

Den döve (1960; The Heckler)

Het söndag (1960; See Them Die)

Svart motiv (1961; Lady, Lady, I Did It)

Som kärlek (1962; Like Love)

M fl, m fl...Underbar läsning!

Den sjätte i serien som utspelar sig i Fjällbacka; bygden som troligen ligger som god tvåa näst efter Midsomer när det gäller mordstatistik.
Jag erkänner, jag gillar verkligen Läckbergs kriminalserie! Det är en semesterläsning som heter duga (ja H, du ska få den så att du hinner innan din semester är slut du också *flin*), man läser ut den på en dag eller två och man vill så snart som möjligt få reda på, inte bara vem som är mördaren, utan även hur det går för Patrik och Erica. Det är just den sidostoryn som lyfter det hela på något vis. Att jag sedan lägger ifrån mig boken när den är färdigläst, arg och förbannad som ett ilsket bi, är en annan femma. Den där jämrans Läckbergskan lyckas dessvärre få mig att känna en grym frustration bara på de sista meningarna, jag dängde bok#¤%&?"/ i bordet med en smäll och om inte klockan hade varit 04 och övriga familjen därför sov, hade jag skrikit ut denna ilska och frustration högt och ljudligt. Läs den och du kommer förstå varför.

Jag vet inte varför jag fortsätter läsa Fossums böcker då och då, jag blir lika irriterad varje gång. Hur kan hon ha blivit en så känd författare? Det övergår mitt förstånd. Det är seeegt, det är invecklat, det är dåligt med känslor och hon försöker fånga inlevelse på ett så platt sätt att det bara blir så man sitter och skruvar på sig för att man vill att människan ska komma till sak någongång. Förutsägbarheten är enorm.

"Svarta sekunder" gavs ut 2002 och ändå är den på sätt och vis högaktuell. En tioårig flicka ska cykla ner till kiosken och komma hem efter en kvart, men timmarna går och blir till dagar och veckor. Hon försvinner på en av sina första turer med nya cykeln - känns scenariot igen..?

Tyvärr, det står ett par Fossum och väntar på mig i bokhyllan men nej. Jag hoppar över dem och återvänder _inte_.  Livet är för kort för att ägna några timmar till Fossums böcker, det är väl i stort sett det jag får med mig med den här.

Är en psykologisk thriller och en skildring av den ödeläggelse ett föräldraskap kan leda till. Så står det i slutklämmen på baksidan och just så är det. Som vanligt i Jungstedts böcker är kommissarie Knutas och journalisten Johan Berg huvudpersonerna och Gotland är arenan för dåden. OCh som vanligt är Jungstedts böcker inga mästerverk vad gäller skrift, men i min skalle och utifrån mina erfarenheter sett fastnade den här boken och kändes inte alls otäck någonstans utan mer ett "jahapp, är det så här det kan gå?".

I stora drag skildrar boken en kvinna som levt som ensamstående försörjare till tre barn och som inte behandlat sina barn särskilt väl. Det finns även ett fosterhemsplacerat halvsyskon med i bilden så inalles finns fyra avkommor.

Kvinnan blir på olika sätt utsatt för mordförsök, och ett annat mord föregår dessa. Man har listat ut vem förövaren är när mer än halva boken är kvar, så lite tråkigt är det just därför, men det finns parallella historier om barn och föräldraskap och andra våldsbrott som går vid sidan av, och det är nästan dessa som gör handlingen mer intressant. Tyvärr får Jungstedt inte ihop alla lösa trådar utan slutet känns mer som ett hafsverk, eller är det kanske meningen att man med spänning ska vänta in nästkommande bok i serien? Vad vet jag.

Oavsett så rekommenderar jag "Den mörka ängeln", men det är inte på grund av annat än för att få en sorts förförståelse för andra människors uppväxtförhållanden.

Ibland när man minst anar det blir man sådär rysligt lycklig av böcker. Som t ex när man tvingas vara en god förälder och bevista dotterns bokdag i skolan; ett jippo för barn och föräldrar som måste engagera sig en lördag när det finns tusen andra saker man egentligen vill göra. Nåväl, den där lördagen i maj gav resultat. Där, bland alla bokstånd låg DEN. Ett alster av min käre gamle vän K Arne Blom, en av mina all time favourite-författare, en bok som jag inte kan påminna mig att jag har läst förut! Det är vardagslycka, minsann. Och den har jag sparat till ikväll.

Jag har endast kommit en dryg tredjedel än så länge och tyvärr måste jag säga, om man nu ska hitta något negativt, så är det att det är en ur Himmelsholmserien. Jag är inte lika impad av denna hans variant som jag är av serien om Lundkonstaplarna, men whattheheck - det är ju mina käre gamle Blom :)

Den här varianten handlar om ungdomar som försvinner mystiskt. Gamla getabockar till poliser kliar sina huvudsvålar och begriper inte det här övernaturliga utan förklaring. Man riktigt känner lukten av svettig halvfet sjuttiotalspolis där de sitter vid sina galonklädda skrivbordsstolar på kontoret, i en liten påhittad stad som har Nässjö som förebild. Jag är lite kär i småstadspoliser, särskilt om de är påhittade av K Arne Blom.

Känner ni inte till denne superbe författare? Vet hut.

K (Karl) Arne Blom, född 1946, uppväxt i Nässjö, sedan studietiden bosatt i Lund, är en svensk författare och översättare.

Han är ledamot i Skånska Deckarsällskapet och Svenska Deckarakademin.

Även om han ursprungligen var mest känd som deckarförfattare har Blom även skrivit ett flertal böcker om skånsk och särskilt lundensisk historia. Här har han även engagerat sig starkt i Smålands nation och vänt sig emot dess politisering. Han har också varit redaktör för Sydsvenska Författarförbundets tidning Sydförfattaren.

Blom är en av författarna bakom den kollektiva pseudonymen Bo Lagevi.

En kriminalroman som utspelar sig på ett höstlikt Öland. En sexårig pojke försvinner när han är på semester hos sin mormor och morfar. Man får följa den kvarlämnade mammans ångest och vånda tjugo år senare, när hon fortfarande är sjukskriven och vill få frågor besvarade på vart hennes pojke tog vägen.
En ok och klart läsvärd bok, men man kanske inte ska läsa den just när man låtit sina barn åka iväg på semeester med farföräldrarna för första gången....Den efterlämnar en ångest som sitter kvar mååånga dagar efteråt.

Den här är faktiskt lite mer intressant, i alla fall om man är psykologiintresserad och en gång föll för ämnet genom en viss herr Freud. Den bygger på en verklig händelse när Freud för första (och enda) gången besökte New York; kvinnor, mord, oidipuskomplex, incestuösa tankebanor, dominerande mödrar...ja, ni vet. 
Här finns alla gamla godingar med; Freud, Jung, Younger, Brill och alla andra samtida grabbar - bara att njuta för analytiskt intresserade :)
Boken vann ett pris 2007; den utsågs till Best read of the year. Jag finner det för otroligt, men det är säkert så.

För ett bra tag sedan läste jag "Snabba cash" av densamme, och den var helt ok även om jag för mitt liv inte kommer ihåg handlingen idag. Därför blev jag nyfiken även på denna. Stockholms undre värld, en massa knarkaffärer och mafoisos och så klart en polis som går till motattack mot hela systemet. Det skall tydligen även ingå lite hedersrelaterat våld och övergrepp mot kvinnor. Jag är inte ens halvvägs.