En hel del text

Martina skriver så enkelt och naturligt, och träffande! Alla som har barn känner säkert igen sig i hennes texter, och roas av dem. Vad jag gillar med texterna är att hon plockar bort duktig-mamma-stämpeln, och fokuserar på det som faktiskt är jobbigt med att ha barn. Låter kanske ganska deprimerande, men hon vänder och vrider på allt elände så att man i alla fall ler iställer för att förfasa sig. Det här är ingen bok som man får dåligt samvete av - tvärtom kan man känna sig riktigt kompetent som förälder.

Boken är en samling kåserier, som tidigare publicerats i aftonbladet och mama, vilket förklarar varför jag tycker att jag känner igen mycket av materialet. Boken är perfekt på tråkiga studiedagar eller kanske tågresor, där man vet att man kommer att bli avbruten. Det är inga som helst problem att lägga ifrån sig boken i ett halvår, då texterna inte behöver läsas ihop.

Kuriosa: jag slängde till en mycket pratglad, manlig kollega (59 år gammal dessutom) boken under en tråkig föreläsning, han har en tendens att viska sig igenom tråkiga sådana men den här gången var han knäpptyst. Det enda som hördes från honom var förtryckta gapskratt med ojämna mellanrum, naturligtvis helt opassande...

Roberts var en av mina favoritförfattare när jag var lite yngre, och under senare år har hon lyckats få till det några gånger med böcker kring Irland och folktro. Det här är inte en av de böckerna - tyvärr.

Dolda rikedomar är en enkel historia, med lite Danielle Steele-varning. En ung, vacker kvinna, som äger en antikaffär, kommer över ett antal föremål som fler (otäcka, elaka) personer har intresse av. I lägenheten mitt emot henne flyttar det lämpligt nog in en ex-polis, ekonomiskt oberoende och av den hårdföra typen. Tycke uppstår, av den bittra sorten, och tuff polis hjälper vacker kvinna i nöd.

Jag misstänker att jag är för gammal för den här sortens litteratur, jag har läst för många böcker som är som den här. Stereotyperna blir löjliga och boken förutsägbar. Men, inte snack om att jag förstår varför Roberts är stenrik idag. Det är en oerhört lättläst bok, och man behöver inte tänka en vettig tanke de få timmarna man engagerar sig i den. Ibland är det skönt att plocka upp sådana här böcker, men det får nog gå lite längre mellan gångerna.

Det här är en mycket detaljerad bok, som handlar om en situation liknande den i Columbine, med den stora skillnaden att massmördaren överlever. Man får i första hand följa pojken Peter, som är den som tar med sig 4 skjutvapen till sitt high shool för att skjuta så många han kan. I andra hand följer man hans barndomsvän Josie och hennes mamma, som är domare.

Peter är mobbad genom hela sin skoltid, redan från förskolan. Josie hamnar så småningom i den populära klicken, med pojkvän i hockeylaget som styr skolan. Boken pendlar hela tiden mellan dagarna kring skjutandet, och barndomen. Man får alltså följa Peter och hans känslor och upplevelser kring att vara utstött och mobbad. För den värsta mobbingen står naturligtvis Josies gäng, med pojkvännen i spetsen. Boken avslutas med rättegången där Peter står åtalad för 10 mord och åtskilliga mordförsök.

I den här boken finns inga goda och onda människor, och det är väl det som utmärker Picault. Hon är mycket duktig på att hålla sina karaktärer i gråskalan, ingenting är svart eller vitt. Ibland får man anstränga sig för att komma ihåg att Peter faktisk mördade tonåringar, och att killarna i det populära gänget inte förtjänade det dom fick. Piacault skalar av lager efter lager och det slutar egentligen med att man tycker ganska illa om dem allihopa, tonåringar är minsann ett släkte helt för sig själva.

Fokus ligger helt på tonåringarna och deras inbördes relationer, ingen fokus läggs på lärare. Föräldrarna till Peter och Josie är dock ingående beskrivna, och det är naturligtvis intressant att följa Peters föräldrars tankar, framför allt mammans.

Läs den här, den är värd det!

Ganska så exakt 1000 sidor mardröm var det här.... Anledningen är inte berättelsen - den håller, utan språket. Jag är ingen litterär guru, men måste människan försöka skriva så litterärt så att det blir patetiskt högtravande. Dessutom hoppar hon hela tiden mellan olika tidsåldrar, så ibland vet man egentligen inte om vem man läser. Rörigt och prententiöst.

Berättelsen om Signe är egentligen tre böcker i en samlingsvolym; När man skjuter arbetare..., I skuggan av oron samt Från Signe till Alberte - kärleksfullt och förtvivlat. Den första har jag tampats med för flera år sedan, och jag kommer inte ens ihåg om jag kom igenom den - förmodligen inte. Men berättelsen håller som sagt, och den första som egentligen handlar om Signes mamma Hilma, är helt klart den bästa. Bäst för att den är minst rörig, och följer en bestämd mall. Den andra boken är bara en transportsträcka, och den tredje behandlar Signes vuxna, gifta liv, samtidigt som det hoppas fram och tillbaka. I den tredje boken känns influenserna av Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkam tydligt, framför allt då det tidigare hintats om att Signe har homosexuella tendenser. Vill lilla Kerstin månne vara en ny Selma...

Berättelsen då; liten, söt bondflicka (Hilma) gifts bort med sinnesjuk prästson (Sigfrid). Prästsonens föräldrar är väl medvetna om att sonen har en sjukdom som gör det olagligt för honom att gifta sig, men vill lämpa över ansvaret på någon annan, plikttrogen, omedveten. Redan på bröllopsnatten blir Hilma våldtagen så att hon måste tas in på sjukhus för att sys, och maken blir inlåst på psykiatriskt sjukhus i månader. Boken kommer sedan att handla om Hilmas liv med Sigfrid, och om hur deras enda barn, Signe, påverkas av Arvet.

Det här är definitivt ingen ligga-på-stranden-bok. Här krävs koncentration för att få bukt med den röriga texten. Men, återigen, berättelsen håller.

En av de vackraste, lugnaste böcker jag läst är "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Den handlar om en författare som bosätter sig på ett litet torp i Dalarna, för att skriva klart en bok. I torpet bredvid bor en äldre kvinna, Astrid, och boken handlar helt enkelt om samspelet mellan dessa två kvinnor.

Det är språket som fångar. Ibland hittar man böcker som man förlorar sig i, i stämningen, och det här är en av dem. Läs den när du har tid att fölora dig själv en stund, inte när du ska upp till jobbet tidigt nästa morgon, för du kommer inte kunna sluta läsa. Boken är dessutom skriven på engelska från början, av en svensk tjej som jag tror bor på Nya Zeeland, sedan är den översatt - utan att förlora det vackra.

Det händer egentligen inte så mycket i boken, de samtalar, och mins. Men man fastnar likaväl, och karaktärerna lever kvar, man saknar dem när man läst sista sidan.

Läs den!