Helena von Zweigbergk "Ur vulkanens mun"
En semestervecka på Sicilien. Mamma, pappa och två barn. Nu ska de starta om på nytt.
Så är inledningen på baksidan av den här romanen. Den fortsatta handlingen på det är att efter ett drygt femtonårigt äktenskap lever Anna och Mats ett skavsårsliv tilsammans. Ett sådant där som sticker och irriterar, där missförstånden växer och blir till infekterade härdsmältor i var och varannan mening. De åker till Sicilien för att försöka lappa ihop det hela, men det funkar sisådär. Semestern urartar redan innan de går på planet.
Hur det fortsätter får du läsa om själv, för den här Zweigbergkskan var faktiskt riktigt ok. Lite småseg och full av irritationskänslor till en början, men väl en bit in i boken så lossnar det där och man har faktiskt ingen riktig aning om hur det hela kommer att fortlöpa.
Däremot är jag ganska mätt på Zweigbergk just nu, varför jag recenserar tre på raken är just för att jag lånade tre på raken på bibblo och då måste jag så klart redovisa dem en efter en *s* Jag blev heller inte särskilt upplyft av dem, för den känslan fångar inte den här författaren någonstans. Jag saknar jävlaranamma. Det är oerhört depressivt i hennes romaner, men ibland är man ju i den fasen av livet att man suktar efter dylika att känna igen sig vid. Jag är inte där och dörför får det vara nock för nu.
Så är inledningen på baksidan av den här romanen. Den fortsatta handlingen på det är att efter ett drygt femtonårigt äktenskap lever Anna och Mats ett skavsårsliv tilsammans. Ett sådant där som sticker och irriterar, där missförstånden växer och blir till infekterade härdsmältor i var och varannan mening. De åker till Sicilien för att försöka lappa ihop det hela, men det funkar sisådär. Semestern urartar redan innan de går på planet.
Hur det fortsätter får du läsa om själv, för den här Zweigbergkskan var faktiskt riktigt ok. Lite småseg och full av irritationskänslor till en början, men väl en bit in i boken så lossnar det där och man har faktiskt ingen riktig aning om hur det hela kommer att fortlöpa.
Däremot är jag ganska mätt på Zweigbergk just nu, varför jag recenserar tre på raken är just för att jag lånade tre på raken på bibblo och då måste jag så klart redovisa dem en efter en *s* Jag blev heller inte särskilt upplyft av dem, för den känslan fångar inte den här författaren någonstans. Jag saknar jävlaranamma. Det är oerhört depressivt i hennes romaner, men ibland är man ju i den fasen av livet att man suktar efter dylika att känna igen sig vid. Jag är inte där och dörför får det vara nock för nu.
Kommentarer
Trackback
