En hel del text

Annika Bengtzon är back on track, för förtifjortonde gången i ordningen. Jag är ledsen, jag kan inte förklara varför jag återvänder till och inte räds utav något som jag ser som pure kiosklitteratur och som bara ger mig ilande vibbar av frustration och leda. Efter den här gången säger jag stopp, nu är det bra. Marklund har left my building.

Storyn utspelar sig mestadels i Marbella. Här huserar en stöldliga i paradiset, en liga som kör med sövande gas för att slå ut familjerna i de hus de gör inbrott i. Den här gången går något fel, eller nåt, för den svenska familjen som blir utsatt går hädan allihop och dessutom är den sextonåriga dottern i familjen spårlöst försvunnen. Vem rycker då in för att rädda världen? Jomenvisst, den alltid lika osympatiska journalisten Annika B. Hon krånglar sig in och nästlar sig intill pudelns kärna och blir så klart en superhjälte av stora mått. Jag tycker att just barnfilmens Superhjältar är mer verklighetstrogna än lilla Annika och visst är det en fiktiv person men hallå!! Nån måtta får det lov att vara. Idioti.

Det här var en oerhört konstig roman, eller snarare lite udda och ovanlig. Huvudpersonen är nämligen död, utan att det blir alltför övernaturligt. Man får följa Monika P från det att hon hittas mördad till det att hon själv kommer fram till vem som mördade henne, och under resans gång ska hon komma fram till vem hon är/var och vilka irrvägar hennes liv har tagit ´til the bitter End.

Jag har tidigare läst "Jessica Jungs saknad" av samma författare och Gilek är något att hänga i julgranen. Jag tycker hennes författarskap fått alldeles för lite utrymme i media och det är riktigt synd. Gilek avhandlar brott mot kvinnor och tydligen skall det komma en tredje roman framöver. Den ska jag läsa.

"Jessica..." var visserligen betydligt bättre än "...Monika P", men den sistnämnda är ändå klart läsvärd då den är annorlunda. Och om annorlunda tycker jag ju.

    

Den fjärde boken i hitta-på-sagan som sprungit ur "Gömda". Ja, jag säger hitta-på-sagan, för jag tror att Liza Marklund inte är sanningsenlig när hon påstår att Maria Eriksson finns IRL. Men det är jag det.
Jag säger inte att den är påhittad utifrån att historien skulle vara överdriven, inte alls, eftersom jag själv vet hur illa behandlade kvinnor kan bli av män. Det är snarare det att ingen vet vem denne "mörkögde mannen" aka förövaren är eller ingen som gett sig till känna av att veta vart i landet det hela skulle ha utspelat sig; lite sånt. Intagna på anstalter håller inte käften. Inte vårdare/socialarbetare/vänner etc heller. Jag köper inte att detta skulle vara en så djupt förborgad hemlighet i kretsen av de inblandade, överbevisa mig gärna för jag är inte den som är den.

"Emma, Mias dotter" beskriver familjen Mias upplevelser ur dottern Emmas perspektiv, precis som titeln gör anspråk på. Mer än så är det inte. Uselt skriven, på Västfronten intet nytt om händelserna och jag bläddrade snabbt igenom eländet och kommer inte att läsa en eventuell femte roman i samma serie. Under förutsättning att det inte är "Den mörköde mannen" som ger sitt perspektiv på händelserna *flinar* - då kanske jag ids.

Story nr 2 jag läser av denna kriminalromanförfattare. Den första gav jag riktigt höga poäng från min egenhändigt utarbetade skala, och den här får samma lika. Wahldén skriver tydligen romaner om aktuella händelser och väver ihop det till sådant som skulle kunna ske, om det gick riktigt snett, som gör att det blir en verklighet av hennes påhittade storysar.

I "Gå på vatten" får man återigen träffa poliserna Hedvig och Rafael. Den här gången får de via sin delaktighet i Internationella insatsstyrkan närvara vid ett gislandrama på en Finlandsfärja. Förövaren är en psykiskt sjuk kvinna som anser sig inte ha fått den rätta vården, och målet för hennes ilska och frustration är Sveriges socialminister.
Det är lagom spännade, det är inte överdrivet, det skulle kunna hända och storyn blir än mer intressant av att polis-Hedvig har personliga knutar till förövaren och sådeles blir Hedvigs personliga bakgrund ett intressant sidospår i romanen.

Två höga poäng på två utgivna lästa. Det blir till att snarast införskaffa den tredje och eventuella efterföljande!

Det här är en helt fantastisk bok, en sådan där bok som man vill krama när den är slut, inte för att den slutar så där särdeles lyckligt, utan för att den är så bra.

Egentligen är det två böcker i en, två parallella historier som aldrig riktigt vävs samman. Huvudpersonerna är tre till antalet;  journalisten Maria, åklagaren Madeleine och polisen Mats - alla på M såg jag nu. Maria och hennes lilla familj flyttar in i drömhuset, där ett mord har begåtts. Maria börjar nysta i mordet, och kommer upp med minst sagt överraskande fakta. Madeleine och Mats är å sin sida involverade i ett misstänkt hedersmord, en ung man som hittas hängd på en vind. Självmord eller hedersmord? Personerna vävs samman lite löst, men inte historierna.

Wennstam skriver mycket bra, och visst påminner hon om både Marklund och Läckberg, framför allt i det att man faller för huvudkaraktärerna. Jag tror inte att jag läst något av henne tidigare, innan jag började läsa trodde jag att jag läst Skam, men jag borde ha känt igen stilen, och jag borde ha fastnat hårdare då. Jag kommer definitivt läsa allt hon skrivit, och som jag förstår det är det här hennes fjärde bok. I efterorden utlovar hon dessutom många fler böcker, då hon jobbat mycket med mäns våld mot kvinnor utlovar hon en stor idébank att ta till.

Jag har läst den här verklighetsbaserade boken när den kom ut första gången, men av olika anledningar har jag läst om den på nytt nu och lägger därför in den på bloggen ändå. Mycket också för att inte glömma bort den och för att eventuellt kunna få ut den till fler personer att läsa.

Tre barn berättar här om sin uppväxt med en ansvarslös och ömdömeslös och varför inte också lösaktig mamma. Det är de två äldsta barnen i kullen som har författat ihop med paret Cras. Det yngsta barnet lever inte längre.

Att någon ska behöva växa upp på dylikt sätt som de här personerna fått göra, i Sverige, i min närhet, och kanske i din? Det är rent överjävligt men tyvärr sant. Otryggare...är en riktig boats; inte särskilt välskriven men det är i sammanhanget ointressant utan vad som är intressant är det de vill delge oss och världen.

Läs den, läs och lär och tänk efter. Finns det barn i din närhet som inte har det bra? Kan du göra något för dom, eller leker du blindbock och fortsätter må bra i ditt eget liv?

O M G. (Betyder Oh My God för den som inte kände till förkortningen). O M G!
Efter att ha avslutat Nattfåk är jag näst intill lyrisk, för det var länge-länge sedan som jag läst en roman där författaren får till det på ett så otroligt bra sätt! Har du missat Nattfåk, eller för den delen Theorins debutroman "Skumtimmen", så finns bara ett att säga: Skämmes! Seså, ut och köp/låna/whatever.
Alla små snören knyts ihop i slutet på ett riktigt genomtänkt sätt. Sånt blir jag imponerad av och sånt fäster jag stor vikt vid som du kanske märkt av i tidigare recensioner ;)

Det här är en otäck bok. TIll skillnad mot min kära H har jag oerhört svårt för fantasy och spökhistorier; ge mig gärna bestialiska mord eller grova övergrepp på barn, bara de är verklighetsförankrade. Inga spöken eller övernaturligheter för min del tack. Därför är det konstigt att jag fortsatte läsa Nattfåk efter de första fem sidornas inledning.

Det här startar nämligen som en spökhistoria i ensligt gammalt hus på Öland dit en småbarnsfamilj flyttar för att komma från storstaden. Jag idiotförklarar sånt; försätter man sig i en sådan situation är det som att be om spöken och utsatthet och då ska man bara ha´t. Men, jag fortsatte i storyn och det är jag väldigt glad över.

Jag säger inget mer. Gengångare, småbarnsfamilj, Öländsk atmosfär, småstadspoliser, ond bråd död, tjyvjakter. *Ryyyys* Var så god och läs!!

Ett mord sker på Österåkersanstalten och offrets medintagne kusin känner starkt att han står på tur. Om han blir kvar vill säga. Det är flera huvudpersoner som gestaltas; polisen Christian, den f d åklagaren Susanne som sadlat om för att arbeta i par med Christian, brännvinsadvokten Douglas som är känd för att åta sig mafiosos och som är en girig sak som gärna låter sig mutas och ett gäng till.

Man får följa de här gestalterna ihop och ur varderas synvinkel på ett stundtals rörigt sätt som blir smått långtråkigt emellanåt men som tack och lov vägs upp av att den f d justitieministern vet vad han pratar om när han beskriver de olika yrkesutövarnas roller. Jag tycker ofta att jag stör mig på felaktigheter kring begrepp och situationer när jag läser kriminalromaner och kan banka skallen blå av frustration när jag stöter på dylikt, må hända en arbetsskada *s*

Rymmaren är i och för sig läsvärd. Om man inte har annat för sig och inget mer intressant i litteraturväg att ägna sig åt vill säga. Jag kan inte säga att jag blev besviken, men det beror nog mest på att jag inte hade några större förväntningar på Bodström som författare. Han är liksom bara någon som i vanliga fall ska sitta i ett hörn och se söt ut eller möjligen göra rättegångar lite mer intressanta just därför...

Kriminalinspeköt Irene Huss är på´t igen. Den här gången får polisen in ett mordfall; ett lik hittas inmurad i en rivningskåk och jakten på dess baneman startar och leder flera årtionden tillbaka i tiden.
Parallellt jobbar de med att finna mördaren av två unga flickor som funnit sina offer genom internet. Ett farligt fenomen det däringa!

En på det hela taget bra kriminalroman. Man vill inte riktigt släppa ifrån sig boken förrän man vet vem som är mördaren/mördarna och jag läste den i ett sträck från början till slut. Just slutet får Tursten som vanligt ihop på ett bra sätt och man slår ihop boken med en belåten suck. Rekommenderas om man gillar den här göteborgskan Huss!

Det här är en riktig kärlekshistoria, en sådan där som man skulle vilja vara med om själv.

Kärlekshistorien mellan Vince & Joy börjar redan i tonåren, när de träffar varandra på en husvagnscamping och förlorar sina osklder till varandra. Deras föräldrar gör dock bort sig totalt och Joy försvinner från campingen, hon lämnar en lapp, men regnet suddar bort det som hon skrev och Vince tror att hon stuckit för att hon skäms. Sedan får man följa bägge två genom halva livet, via diverse flickvänner och konstiga äkta män. De träffar dock på varandra med jämna mellanrum.

Jag gillar verkligen sättet Jewell skriver på, hon har ett fantastiskt bildspråk och man lär verkligen känna karaktärerna. Det här är en sådan där bok, som man slutligen stänger igen med sorg, för man saknar huvudpersonerna. Men det är också en sådan bok, som man slutligen stänger igen, med ett stort töntigt leende klistrat i ansiktet. Enkelt, trevligt och definitivt fängslande.

Jag kan inte låta bli att tycka att Rudberg är något upphaussad, jag är inte alls så fascinerad av henne som många andra. Men, å andra sidan, det här är kanske bara det sämsta hon skrivit?

Handlingen är enkel, snygg stenrik kvinna, advokat med extremt fin adress står i centrum. Hon är kär i en lika rik kille, men han ingår något slags arrangerat äktenskap. Hon hamnar då i kokainträsket, och tackar ja till ett frieri från en rik kille som bara är ute efter en stenrik barnaföderska med rätt bakgrund och fin adress.

Första delen av boken är en enda lång uppräkning av dyra klädmärken och exclusiv mat, blandat med lite lyxresor i vintermiljö. Andra delen är bättre, men det är fortfarande otroligt mycket yta. Visst kan det vara kul att få en liten inblick i stureplanslivet, men jag kan inte tänka mig att det verkligen är så ytligt som hon framställer det. I stort sett alla karaktärer i boken är bara intresserade av pengar, och vad pengar kan köpa, viktigt är också det pengar inte kan köpa, adelstitlar och gods. Är det så illa ställt med de unga rika i lilla svedala, så blir jag mörkrädd. Därför har jag bestämt mig för att hennes bild är en schablonbild, att hon plockat ut det sämsta hon sett i innekretsarna och att det här är någon slags ironi över folk hon föraktar.

Martina skriver så enkelt och naturligt, och träffande! Alla som har barn känner säkert igen sig i hennes texter, och roas av dem. Vad jag gillar med texterna är att hon plockar bort duktig-mamma-stämpeln, och fokuserar på det som faktiskt är jobbigt med att ha barn. Låter kanske ganska deprimerande, men hon vänder och vrider på allt elände så att man i alla fall ler iställer för att förfasa sig. Det här är ingen bok som man får dåligt samvete av - tvärtom kan man känna sig riktigt kompetent som förälder.

Boken är en samling kåserier, som tidigare publicerats i aftonbladet och mama, vilket förklarar varför jag tycker att jag känner igen mycket av materialet. Boken är perfekt på tråkiga studiedagar eller kanske tågresor, där man vet att man kommer att bli avbruten. Det är inga som helst problem att lägga ifrån sig boken i ett halvår, då texterna inte behöver läsas ihop.

Kuriosa: jag slängde till en mycket pratglad, manlig kollega (59 år gammal dessutom) boken under en tråkig föreläsning, han har en tendens att viska sig igenom tråkiga sådana men den här gången var han knäpptyst. Det enda som hördes från honom var förtryckta gapskratt med ojämna mellanrum, naturligtvis helt opassande...

De här tjejerna har tidigare skrivit "En nannys dagbok", och den var jag väldigt förtjust i. Den här förstår jag mig inte på alls.

Kate, snart 30, har ett fungerande liv, tills hennes gamla pojkvän från High school återvänder till hemstaden. Eftersom han dumpade henne utan ett ord, och sedan blev stor stjärna inom musiken, så hoppar Kate på första bästa flyg hem för att konfrontera honom.

Det här blir en enda röra, det hoppas mellan nutid och dåtid, och boken blir inte sammanhållen. Tyvärr förlorar jag intresset för karaktärerna, och tycker mest att de har fel i allt de känner och tycker. Kanske saknar jag den där riktiga förälskelsen i tonåren, "the one who got away". Karaktärerna har aldrig vuxit upp, utan är kvar i tonåren, och 30-åringar i tonåren har jag svårt för. Men omslaget är snyggt...

Ungefär 3 år efter alla andra så la jag vantarna på den här - och kom snabbt ihåg varför jag gillar Marklund! Ledsen C, men du har så fel.

Jag blir förbannad på den eländige ex-maken Thomas, och hatar den nya perfekta flickvännen. Jag engagerar mig i Annikas dåliga kompisrelationer, och vill emellanåt slå folk på käften. Genom första delen av boken, har jag en konstant olustkänsla i magen, och ville helst inte gå till jobbet. Så, jag tror att jag lyckas få ihop alla de känslor som Marklund är ute efter...

Historien fungerar också. Parallellhistorier mellan Fallet med stort F, kvinna anklagad för mord på pojkvän och försvunnet barn, samt Annika som blir inofficiellt anklagad för mordbrand. Visst är det ganska tydligt vem som är skyldig och framför allt oskyldig, men det stör mig inte, jag vill ändå veta hur hon ska lösa allt. Sen måste jag erkänna att jag inte riktigt litar på Marklund, hon skulle kunna låta det gå åt skogen för en av karaktärerna bara för att det är bra för fortsatta böcker.

Jag hade lagt ner Marklund ett tag, men nu vill jag springa till affären för att köpa den nya (om gasmorden), har den kommit i pocket än? Snälla.